Frågor efter krossade SHL-drömmen
Djurgården blir kvar i Hockeyallsvenskan. Efter fyra raka förluster mot Brynäs – den sista med 1–3 på Hovet – var det inget snack om saken. Här är fem frågor efter den krossade SHL-drömmen.
Hur var sista mötet?
Med 0–3 i matcher var Djurgården piskat att vinna, inträngda mot väggen med blottad strupe. Om det märktes? Tyvärr inte. Istället för en grym forcering från hemmalagets sida så hade Brynäs mer eller mindre lekstuga i första perioden. Djurgården fick knappt låna pucken och gästerna tog varv på varv i anfallszonen utan några större bekymmer. 0–1-målet kom också och redan där kändes det som ridå. I mittperioden utökade sedan Brynäs till både 0–2 och 0–3, där DIF åter igen blottade sig totalt bakåt och hade usel koll på motståndarnas omställningar. Visserligen fick stockholmarna in ett tröstmål via ett tungt skott från Edvin Hammarlund, men närmare än så kom laget inte. 19–33 i skott säger väl egentligen allt. Det blev inte ens spännande, tyvärr. Även om Djurgården försökte sig på en forcering i tredje så hade Brynäs full kontroll på läget i egen zon.
Varför tog det stopp?
Det går att vrida och vända på en matchserie hur man vill, men den här finalserien är inte speciellt svåranalyserad. Brynäs var helt enkelt det bättre laget – på allt. Och ärligt talat kändes det aldrig som att Gävle-laget ens behövde ta i, det räckte med halvfart. Så stor klasskillnad var det. Efter den katastrofala inledningen i den första finalmatchen var det som att luften gick ur Djurgården redan då. Brynäs tryckte på gaspedalen och visade sin höga nivå för en stund – och DIF lämnades helt paralyserat efteråt med all världens tvivel bubblandes inombords. Som sagt, det här blev inte ens spännande. Brynäs hade farten, tyngden och skickligheten. Djurgården hängde aldrig med från första början. Det gjorde knappast saken bättre att powerplay var ett fullständigt haveri. Allvarligt talat? Snacka om att truppen inte ens gav sig själva en ärlig chans. Så omständigt, så tempofattigt. Och alla stjärnor? Så många som var allt för osynliga.
Hur ser framtiden ut?
De senaste fem åren har Djurgården förlorat en SM-final, ett kval nedåt och nu två raka HA-finaler. Det säger tyvärr en hel del om hur det står till med vinnarkulturen hos klubben. Samtidigt har det stormat rejält utanför isen där ledarskapet i organisationen har haft betydligt mer att önska. Nu kliver Niklas Wikegård in som sportsligt ansvarig tillsammans med nye huvudtränaren Robert Kimby. Och frågan vi alla ställer oss är: Kommer det att lyfta nu? Och kommer det in någon sportchef under Wikegård? Han ska väl inte dra hela lasset själv? Med tanke på det ansträngda ekonomiska läget är det ingen enkel uppgift som DIF står inför. Dessutom har stora delar av nuvarande trupp kontrakt över nästa säsong också, så några större förändringar kan bli minst sagt svårt att få till. Men någonstans måste vi hoppas på en bättre framtid. Även om utmaningarna är omfattande just nu, såväl sportsligt som organisatoriskt.
Vad kan vi ta med oss?
Nej, just nu känns det mest bara tomt. Med ännu en finalförlust känns SHL-drömmen allt mer avlägsen – och ju längre vi blir kvar i Hockeyallsvenskan, desto tuffare blir de ekonomiska förhållandena. Med det sagt finns det ändå ljusglimtar vi måste ta till oss. Den absolut största är juniorverksamheten, helt klart. Förra säsongen kom Carl Lindbom, Jonathan Lekkerimäki, Noah Östlund och Liam Öhgren upp från egna led. Den här? Victor Eklund, Linus Eriksson, Melvin Wersäll – men vi måste också nämna Arvid Bergström och Elias Degnell på backsidan. Säsong efter säsong dyker det upp nya spännande namn. Och en sak är säker: Djurgården måste fortsätta bygga ännu intensivare kring juniorerna. Speciellt nu när ekonomin är som den är. En annan positiv del i allt det här är ändå DIF:s förmåga att ta sig till ytterligare en final. Det är det sista som saknas just nu. Med Oskarshamn nere i Hockeyallsvenskan kanske läget är bättre till nästa säsong? Stommen lär ju bli kvar. Går det att krydda med rappa juniorerna finns det en viss chans.
Vilken trupp blir det?
Som sagt, många spelare har kontrakt över nästa säsong. Stommen med Marcus Krüger, Daniel Brodin, Ludvig Rensfeldt och Linus Klasen sitter alla på avtal. Arvid Costmar (enligt SportExpressen) och Fredric Weigel (enligt HockeyNews.se) ser ut att vara på ingång på nyförvärvsfronten, båda lär bidra offensivt. Det surras även en del om Henrik ”Hank the Tank” Eriksson, något som SportExpressen rapporterat. Annars lär juniorer som Victor Eklund, Linus Eriksson, Anton Frondell och Melvin Wersäll ta varsin plats. Men det finns fler underifrån. Som supertalangen Viggo Björck och centerlöftet Eric Nilson. Utöver det har Fredrik Schlyter, Anton Gradin, Albin Grewe och David Blomgren också kontrakt. Gällande Blomgren finns det uppgifter om intresse från SHL-klubbar. På backsidan? Där står Axel Andersson, Jakob Ragnarsson, Alexander Ytterell, Edvin Hammarlund, Adrian Carnebo, Arvid Bergström och Elias Degnell under avtal. Beträffande Andersson har han ryktas till Rögle, enligt Sportbladet. På målvaktssidan har Viktor Andrén och Hugo Hävelid kontrakt över säsongen 2024/2025. Nej, det går nog inte att förvänta sig en speciellt vild silly season. Många trupplatser är spikade och klara.
