Fem frågor efter svidande förlusten
Almtuna fortsätter att vara en mardrömsmotståndare för Djurgården. Med endast 29 sekunder kvar av ordinarie matchtid avgjorde gästerna. Vi ställer oss fem frågor efter 2–4-förlusten på Hovet.
Varför så svårt mot Almtuna?
Av Almtunas 21 poäng den här säsongen har bottenlaget tagit sju av dessa mot Djurgården, alltså en tredjedel av hela lagets totala poängskörd. Det är smått fascinerande siffror som säger en del om vilken mardrömsmotståndare gänget från Uppsala är för mesta mästarna. Ser vi till trupperna på pappret och ställer respektive klubbs budget mot varandra går det att konstatera att Almtuna har gjort det bra mot Djurgården, medan stockholmarna själva förtjänar ett saftigt underkänt. Någonstans blir mötena med Almtuna en tydlig signal att något verkligen inte står rätt till hos DIF och självklart måste vi ta den signalen på största allvar.
Vad hände med effektiviteten?
Under stora delar av drabbningen så dominerade Djurgården matchbilden, vilket inte minst 41–21 i skott visar. Men trots spelövertaget så kunde inte hemmalaget omvandla det till speciellt mycket på resultattavlan. Efter flera fullständigt galna lägen i första perioden, där skotten alltså blev 19–6, stod stockholmarna bara på en 1–0-ledning efter att Tim Söderlund tryckt dit pucken. Det är uppenbart att Djurgården hade dragit ifrån betydligt mer vid en mer ”normal” utdelning, men det var som att pucken inte ville in. Otur eller brist på skärpa i avsluten? Antagligen en kombination. I vilket fall så blev hemmalaget hårt straffat efter alla bommade jättelägen.
Hur löst hänger huvudtränaren?
Rösterna som höjs kring Joakim Fagervalls vara eller inte vara börjar bli så höga nu att ingen i det här avlånga landet kan undgå den diskussionen. Att grunderna fortfarande hackar efter 20 spelade omgångar säger väl allt, speciellt när man ser vilket superlag Djurgården har på pappret. Det luktar systemfel lång väg – och det har det tyvärr gjort från omgång ett och framåt. Även om spelarna också har ett stort ansvar i allt det här, så är känslan att det sitter mer i helheten än på individnivå. Osäkerheten som finns hos så många stjärnspelare kan inte vara någon slump. När så pass skickliga lirare står och stampar måste vi rikta ansvaret mot tränarstaben, men också ifrågasätta klubbens spelidé. Den negativa trenden har tyvärr varit tydlig de senaste åren.
Hur kan det vara så illa bakåt?
Joakim Fagervall förtjänar kritik, men så gör även Marcus Ragnarsson. Om det finns en siffra som verkligen får det att knyta sig i magen så är det antalet tillåtna skott i egen skottsektor. Där är nämligen Djurgården näst sämst i hela ligan, med totalt 363 stycken. Trots att Almtuna bara avlossade 21 skott på mål under fredagskvällen så kom 19 avslut i Djurgårdens skottsektor. Det är nästan svårt att ta in – och det säger tyvärr väldigt mycket om vilka grundläggande problem laget har i egen zon och i spelet utan puck. Om DIF ska ha en ärlig chans att vända den här spelmässigt negativa trenden måste det bli ordning på de siffrorna. Och det är fort!
Var någonstans finns tryggheten?
Det som bekymrar mest i allt det här? Att Djurgården gång på gång faller igenom så brutalt när motståndarna får vittring i matcherna. Mötet med Almtuna var tyvärr inget undantag, där gästerna klev ifrån till 1–2 i mittperioden. Plötsligt gick det att både känna och se hur panik spred sig hos djurgårdarna, hur osäkerheten greppade tag. Det finns liksom ingen grundtrygghet att luta sig tillbaka på när det stormar, inget sunt ryggmärgsbeteende som rider ut stormen. Istället tar rädslan över och kör sitt eget race. Med ett fungerande grundspel hade det varit betydligt enklare för laget att trumma på. Nu fick vi visserligen 2–2 via Olle Liss i tredje, men vad hände sen? 2–3 i baken med 29 sekunder kvar. Ridå.
