Fem punkter från nya bottennappet
Djurgården är allt mer illa ute i Hockeyallsvenskan. Under fredagen blev laget nollat på Hovet av Nybro och har nu endast två poäng ner till jumboplatsen. Här är fem punkter kring det akuta läget.
Bråket i omklädningsrummet
Tyvärr blir det allt svårare att fokusera på det som sker på isen – eftersom det är så mycket drama vid sidan om den. Under fredagen gick Sportbladet ut med att Johan Garpenlöv i andra periodpausen mot Karlskoga ”haft ett stort bråk, på gränsen till handgemäng, med bland annat lagkaptenen Marcus Krüger och diskussioner om sitt ledarskap. Det blev även en diskussion om spelarnas vilja att vinna”. Sportchef K-G Stoppel har själv gått ut och bekräftat att det var "meningsskiljaktigheter om någonting", så ingen rök utan eld. Med tanke på det jobbiga tabelläget är det minst sagt oroande hur mycket det verkar skaka i omklädningsrummet. Det börjar bli allt svårare att se hur Garpenlöv ska kunna fortsätta som huvudtränare när han inte har spelarna på sin sida. Om Djurgården ska lyckas ta sig ur den här skiten måste alla börja dra åt ett och samma håll. Och det är nu.
Skadorna på stjärnspelarna
Som om det inte vore nog med det som sker utanför isen så har Djurgården nu två av sina absolut viktigaste spelare på skadelistan. Inför mötet med Nybro landade ett besked om att lagkapten Marcus Krüger inte kom till spel på grund av en skada och snart bekräftade huvudpersonen själv för Sportbladet att han har en spricka i foten och måste vila några veckor. Ett fullständigt mardrömsbesked för laget, som behöver sin lagkapten mer än någonsin. Men det slutar ju inte där. Under fredagens match klev nämligen John Norman av isen – ja, eller klev och klev. Han behövde stöttning för att ens ta sig ut till omklädningsrummet, så det såg tyvärr riktigt illa ut med hans ben. Med tanke på den fina säsong som Norman hittills har stått för (2+5) tappar Djurgården inte bara viktig rutin på anfallssidan, utan också en offensiv kraft. Med ännu en nolla hemma på Hovet så är laget i desperat behov av att få igång anfallsspelet. Det är så extremt mycket som grinar illa just nu.
Oförmågan att vinna insidan
Om vi fokuserar på själva matchen då? Det var inte direkt någon vitamininjektion vi fick bevittna på Hovet och det kändes som att stora delar av matchen bara flöt iväg i icke-situationer där lagen bytte halvdana målchanser med varandra. Att det stod 0–0 på tavlan långt in i den tredje perioden var inte helt ologiskt, men till slut fick gästerna hål på Hugo Hävelid när de grötade in pucken från nära håll. Några minuter senare satt spiken i kistan efter att Djurgården plockat målvakten i ett rätt så tamt försök att få till en kvittering. Några övergripande bilder som sitter kvar från matchen är att stockholmarna har förtvivlat svårt att kliva rakt mot kassen, man är alldeles för bekväma och gör livet alldeles för lätt för motståndarnas målvakt. Den där glöden, det där ursinnet att puckjäveln bara ska in – nej, det finns liksom inte där. Och då blir det väldigt svårt att göra mål i ishockey.
Några få utvalda ljuspunkter
När det är som allra mörkast är det viktigt att försöka hitta några ljusglimtar, det blir svårt att se framåt annars. Tar vi en titt på mötet med Nybro så var det skönt att se hur Hugo Hävelid studsade tillbaka efter matchen mot Karlskoga, där självklart hans agerande på 0–1-målet har placerat ut många frågetecken kring hans status. Mot Nybro såg burväktaren till att rädda 18 av 19 skott, vilket gav en total räddningsprocent på 94,74. Det är något att bygga vidare på för Hävelid, som fått en tuff start på sitt äventyr i Djurgården. Annars då? I Marcus Krügers frånvaro fick junioren Loa Milfors chansen att visa upp sig som extraforward och 19-åringen lyckades komma till två skott på mål trots en begränsad istid på lite mer än sex minuter. Utöver det är det tyvärr svårt att hitta några fler saker att lyfta, det var allt för slätstruket rakt igenom. En rätt smärtsam brist på energi och glöd i hela gänget.
Ledarskapet i organisationen
Om vi lyfter perspektivet lite och försöker att måla alltihop i något större penseldrag så är känslan att Djurgården som förening har enorma problem med sitt ledarskap. De senaste årens kaos – med drama vid sidan om isen kombinerat med usla prestationer på den – stärker bara den bilden allt mer. Oavsett vem som har stått i tränarbåset eller vilka spelare som har lirat i rinken så har samma destruktiva mönster upprepat sig om och om igen. Något är ruttet i föreningen och har så varit under en längre tid. Det tycks sitta i kulturen som i sin tur spiller över till ledarskapet som i sin tur spiller över i vardagen. Det är en kedja av dåliga reaktioner – eller dåliga beslut – som ständigt tar oss tillbaka till ruta ett igen. För att komma ur det måste det ske en storstädning, alla gamla sanningar måste vädras ut. Även om stora delar av styrelsen är ny så finns det fortfarande medlemmar kvar som har suttit där allt för länge, som har lyckats behålla sina positioner genom de senaste årens stök. För att få till en genuin förändring måste Djurgården först börja med att städa i toppen. Och göra det ordentligt den här gången. Därefter kan hela strukturen byggas upp igen.
