Oskarshamn - AIK
3 - 4

Finalen lever

Sju raka bortamatcher mot Oskarshamn utan seger, finaltapp från 1-0 i matcher till 1-2, inte ett mål i förra matchen annat än med två fler spelare på planen, 44 skott senast mot väggen Rifalk. Det var kort sagt mycket som talade mot AIK i kvällens bortamatch. Ändå krånglade Gnaget sig ur den brygga man var nere i och skakade fram en femte, direkt avgörande final på Hovet på tisdag.

Matchen började på ett sätt vi sett många gånger i vinter. Ett hungrigt och ettrigt AIK skapade tidigt tryck på motståndarna och innan minuten var spelad hade vi en 1-0 ledning. Jesper Frödén tog vara på passningen Fredric Weigel slängde in framför mål. Slängde och slängde förresten. Efter att ha sett Weigels handleder triumfera i match efter match under säsongen är jag benägen att tro att det var en mycket medveten passning som föregick målet. Fredric Weigel – ni vet killen som IKO:s vidrigt självgode Alex Hutchings inte vet vem det är – ser nämligen sådant mycket få hockeyspelare ser vad gäller luckor, öppningar och passningsvägar.

Matchen igenom följdes sedan lagen åt även om AIK sett över hela matchen ikväll var det klart bättre laget. Oskarshamn hade en stark period under de tio första minuterna i andra perioden. Här vände de också 0-1 till 2-1 efter ett mål i spel 5 mot 4 och ett i spel 6 mot 5. Ironiskt nog gjordes det första målet av Joakim Thelin som därmed gjorde mål för tredje finalen i rad. Thelin ratades av AIK i våras och med tanke på hur han spelar nu kan man fundera på ifall det var rätt beslut.

På tal om beslut var vi nog många som höjde på ögonbrynen när det stod klart att Johannes Jönsson efter två raka torskar åter fick förtroendet att vakta kassen. I efterhand är det dock svårt att klaga på beslutet. Jönsson skötte sig utmärkt ikväll. Ifall Mitell räknat med att han ska spela sig i form under finalserien så är han kallare än jag anat.
Nå, efter Oskarshamns tio starka minuter i andra tog AIK över igen. Ett massivt tryck mot det småländska målet gav till slut resultat när kapten Sandberg styrde in kvitteringen. Sandberg förresten? Vad dras han med för åkomma som AIK-ledningen skickligt mörkat? Något måste det ju vara när seriens bäste tekare aldrig tekar.

AIK fortsatte att vara det bättre laget även i tredje perioden. Även den här gången betalade slitet sig när Jacob Dahlström gjorde 3-2 efter ett alldeles lysande förarbete av Mathias From (att Brian Cooper fick en andra assist på målet får han se som en gåva). Ett mål som borde ha blivit segermålet men domarna lyckades hitta en långsökt utvisning på AIK för too many players on the ice och som ett brev på posten kom Alex Hutchings kvittering i power-play. Att vinna tredjeperioder verkar helt enkelt vara något AIK inte ägnar sig åt den här säsongen.

Så mycket bättre då att vi vann en fjärdeperiod. Så mycket till period var det i och för sig inte att tala om. 2 minuter och 37 sekunder hann gå innan Jesper Frödén utnyttjade att annars utmärkte Rifalk kladdade med pucken bakom eget mål. Frödén snodde runt kassen och lyckades trycka in segermålet efter att först ha träffat stolpen.

Förutom segern gick det att hitta flera glädjeämnen i matchen. Tvärtom mot i fredags var det ikväll AIK som var klart bäst så länge det spelades 5 mot 5. Det känns också som om AIK äntligen har läst Oskarshamns märkliga uppspelsvariant som börjar med att man mer eller mindre har fem man bakom målet. Tidigare matcher har de lyckats skapa massvis med snabba och farliga uppspel men ikväll fastnade många på egen blå eller röd linje.

Vidare var AIK betydligt bättre ikväll på att spela sig ur egen zon. Mycket färre halvdåliga slumpartade passningar till fel eller ingen adress. Istället visade laget gång på gång upp tålmodiga och metodiska vägar för att komma ur egen zon och genom mittzon. Det var som nämnts också trevligt att se att Jönsson börjar bli varm i målvaktskläderna, ikväll kändes han väl så stabil som Rifalk.

Fjärdelinan gjorde en riktigt bra match ikväll. Sätta press på motståndarna, grisa, försvara och förstöra har de gjort bra hela tiden men ikväll var de dessutom rappa och konstruktiva framåt. Det finns således goda skäl att se fram emot tisdagsmatchen med viss optimism. Hemmamatch i avgörande finalen skulle kunna göra att AIK nu tycks sitta i förarsätet igen. Själv tänker jag inte påstå det. Är det något den här finalserien har visat så är det att varje match är unik, gamla resultat och sviter saknar relevans och det känns som det kan vara en fördel att vara minst betrodd.
På tisdag smäller det igen. Ett lag kommer att stå redo att ta sig an Timrå i ett direktkval. Mer än så vågar inte jag lova.

Matchfakta
Oskarshamn – AIK 3-4 (0-1, 2-1, 1-1, 0-1)
Mål: 0.55 0-1 Jesper Frödén (Weigel-Cooper) 26.11 1-1 Joakim Thelin (Hilding-Nilsson) spel 5 mot 4. 30.10 2-1 Robin Söderqvist (Piispanen-Björkman) spel 6 mot 5. 37.36 2-2 Christian Sandberg (Lilliehöök-Castonguay) 48.50 2-3 Jacob Dahlström (From-Cooper) 52.02 3-3 Alex Hutchings (Zajac-Piispanen) spel 5 mot 4. 62.37 3-4 Jesper Frödén (utan assist)
Skott: 23-29
Utvisningar: Oskarshamn 3x2. AIK 5x2