Förlust i säsongens första derby
Djurgården lyckades inte hitta derbymentaliteten och fick därför se sig besegrade i säsongens första fight mot AIK. Trots två kvitteringar föll bortalaget ihop i slutet på tredje perioden och poängsviten är därmed bruten.
Vem ska göra målen?
Djurgårdens forwardsuppsättning är minst sagt stark med hockeyallsvenska mått mätt, men vem ska kliva fram och avgöra de jämna tillställningarna? Laget från Solna var stundtals generösa när de flertalet gånger skänkte bort pucken till DIF-spelare i egen zon. Förmågan att kapitalisera på motståndarnas misstag är däremot någonting Järnkaminerna har stora problem med. Hur många gånger sköts pucken utanför mål när tillfälle för nätrassel gavs? Hur många gånger tog det för lång tid att få iväg ett avslut? Hur många gånger skulle en svår passning läggas istället för ett avslut mot mål? Offensiven känns för omständig, för chansartad och allt för ineffektiv. Oförmågan att göra mål börjar bli både frustrerande och kostsamt för Djurgården, som efter kvällens debaclet hamnar allt längre ifrån toppstriden.
Ingenting gratis
Inför onsdagens batalj målades målvaktskampen upp som en nyckel för att om möjligt gå segrande ur den. Vem vann matchen i matchen? Jonathan Stålberg, med råge. DIF får återigen ingenting gratis och måste närmast spela ett fläckfritt försvarsspel för att om möjligt kunna bärga en seger i årets hockeyallsvenska. Djurgården saknade som sagt inte möjligheter men Stålberg stod för flera trygga ingripanden när matchen stod och vägde. Ingenting kommer gratis framåt, mycket på grund av allt för mycket snurr och pass ute i sarghörnen. Samtidigt MÅSTE en matchvinnare längst bak vara prio ett på den sportsliga ledningens lista hos Järnkaminerna. Enligt Mr. Madhawk verkar så vara fallet, men till vilket pris?
Är det så här ett derby ska upplevas känslomässigt?
Utan att lägga allt för stort fokus på rättskiparna så finns det situationer i matchen där uttrycket “sila mygg och svälja kameler” är rättfärdigat. Situationen med Thoresen i andra perioden i korrelation med Blixts utvisning framför egen kasse, eller för den delen AIKs utvisning efter att Kelleher gick i isen under första perioden, skapar en ambivalent upplevelse för betraktaren. Det blir även svårt för spelarna att veta vilken nivå de kan lägga sig på. Tillåt dueller som bygger upp känslor och ta istället de uppenbara utvisningarna, åt båda håll. Annars riskerar derbyna att bli en match i mängden där den varma och heta temperaturen istället slätas ut till en kylig känslokall serielunkmatch.
Tempot i matchen var i mångt och mycket långsamt. Båda lagen hade en tydlig defensiv agenda där prio ett var att stänga ner varandras toppkedjor. Det såg därför stundtals ut som att man glömt bort hur offensiv hockey skulle spelas, då återkommande brister i passningsspelet från båda lägren ytterligare drog ner tempot och hettan i matchen. Lägg där till ett derby med endast en klack till ekvationen så blir summan, i det här fallet känslorna, slätstruken. Ett Stockholmsderby ska spelas inför två klackar, punkt slut.
Nästa match spelas borta mot Almtuna, i en ishall där DIF historiskt sett har haft det tufft att få med sig alla tre poäng tillbaka till Stockholm. Vi kan fortsatt konstatera att laget i våra hjärtan återigen lämnar fler frågor än svar. Är vi inte bättre än så här? Jag vill tro det, men det är dags att börja inse allvaret. Återigen ser Djurgårdens säsongsinledning ut att sätta laget i en position där man kommer få slita för en placering inom topp fyra.
