Gästkrönika: Tacksam tillslut!
Bara förra lördagen blev jag ombedd att skriva en krönika, eller i alla fall en text av något slag som skulle publiceras här på Svenskafans. ”En historisk framställning i tidsföljd”. Det är vad Svenska Akademiens ordlista säger om just en krönika. Det har jag tyvärr inte riktigt tid med, inte när det kommer till TAIF i alla fall. Då skulle allt för många lördagar hinna passera innan jag har en sådan färdigställd. Allt för många lördagar skulle dessutom flyga förbi innan ni hittat kraft och motiv
Om sanningen ska fram så blir detta dessutom min första ”publicerade” text av detta slag, vilket slag det nu än må vara. I lite över tre år har jag skrivit för Tingsryds hemsida. Det har mest blivit intervjuer med spelare eller några andra mer eller mindre viktiga upplysningar till alla er fans. Därför har jag, åtminstone rent mentalt, satt ribban för denna, min debut, väldigt högt.
Jag har då, liksom för att förbereda mig själv, sökt genom Internet med ljus och lykta efter klipp med diverse inspirerande talare. Ni vet sådana tal som ger rysningar ner i själva bäckenet, vilka senare vibrerar vidare mot huvud, axlar, knä och tå. Jag har mycket kategoriskt och med pedantisk metodik rangordnat och analyserat ett tiotal favoriter. Fiktionen har naturligtvis mycket att erbjuda här, men jag har efter femtioelva bedrövelser och åtta eländen kommit fram till följande: No one and nothing has anything on Dr. Martin Luther King Jr.
Det är någonstans efter femte genomgången av det episka ”I have a dream” som jag inser vilken sinnessjuk höjd jag lagt denna berömda ribba på (jag rekommenderar förövrigt varmt att ni läser, lyssnar eller tittar igenom talet om ni får tid över).
I have a dream, that one day, on the lush hills of Tingsryd, the children will run hand in hand to another larger-than-life battle between TAIF and HV71.
Nej det funkar helt enkelt inte.
Därför har jag nu, här någonstans på ett två timmar försenat tåg mellan Växjö och Kalmar, bestämt mig för att bara kasta mig ut med ett nytt försök av en King inspirerad hyllning. Vilket förövrigt känns som ett bra epitet till min så kallade text, en hyllning.
Så håll till godo och väl mött i Dackehallen.
Jag är tacksam för att jag en gång i veckan får åka till en liten by ute i de småländska skogarna, en by med cirka 3000 invånare och ett hockeylag.
Jag är tacksam för att resans mål vart eviga gång går till Dackehallen. Denna gigantiska gröna plåtburk som så många håller så ofantligt kär. En gigantisk grön plåtburk, ofta lika fylld till bredden av tårar och vemod som glädje och skratt.
Jag är tacksam för jag var gång möts upp av samma leenden och förväntansfulla ansiktsuttryck. Att jag får trycka alla de händer jag tryckt i så många år och vars händer jag aldrig tagit i mina om jag inte troget stått där match efter match, vecka efter vecka, år efter år.
Jag är tacksam för att jag vet, vet att 19:00 en kall novemberonsdag så kommer mitt hockeylag ut på rinken framför mig. Ett lag jag fått äran att följa i ett flertal år. Ett lag jag älskar och ett lag jag kommer fortsätta att älska oavsett resultat denna kalla novemberonsdag.
Jag är tacksam.
Jag är tacksam för att jag inte är ensam denna dag, för att jag har människor jämte mig som jag vet känner likadant och för att de utan att tvivla tänker fortsätta stå här, lika troget.
Jag är tacksam.
Jag är tacksam för att jag ibland får tid till att fundera över hur tacksam jag faktiskt är. Att jag inte tar förgivet det enorma arbete som en gång i veckan ligger framför mina fötter. Att jag inte tar förgivet den tid som så många avsäger sig för att allt ska kunna fortsätta rulla på i ytterligare flera år framöver.
Det är med denna tacksamhet och denna tro jag kommer åka söderut i fortsättningen.
Tacksam tillslut! Tacksam tillslut!
Tack gode Gud, tacksam tillslut!
