Gästkrönika: Vinner vi SM-Guldet?
Blir det fortsatt jubel?

Gästkrönika: Vinner vi SM-Guldet?

Först och främst måste jag säga att AIK verkligen bjöd på topphockey i kvartsfinalen mot Luleå. Otroligt imponerande segrar, främst segern med 4-1 i kvartsfinal 4 hemma på Hovet. Herregud vilken show vi fick se! Ställer mig upp och lyfter på hatten åt hela laget och organisationen bakom AIK Hockey. Alla har verkligen gjort ett enormt arbete under flera år. Nu ser det ju faktiskt så pass bra ut att vi kan gå hela vägen. Frågan är alltså, vinner vi SM-Guldet

 Till att börja med vill jag berätta om mina känslor inför första gången vi var i Kvalserien på några år. Kvalserien 2009. Vi gick in som halvfavoriter till att knipa den ena elitserieplatsen efter en väldigt lyckad allsvensk grundserie där vi kommit tvåa. Jag trodde faktiskt att vi skulle gå upp men loppet kändes kört direkt när vi förlorade hemma mot Västerås. Vi kom det året trea och fick en viss lärdom av kvalseriehockey.
 
Kvalserien 2010 bjöd i princip på samma scenario som året innan. Leksand hade vunnit den allsvenska grundserien och vi hade kommit tvåa. Trots att vi öppnade Kvalserien med en otroligt viktig 6-5- seger borta mot Växjö Lakers kändes det ändå som att loppet var kört. Vi skulle aldrig klara av att ta oss upp. Inte heller blev det bättre av att vi tappade poäng mot både Rögle och Södertälje trots att vi spelade bättre hockey än dem. Och när förlusterna mot Leksand kom, både hemma och borta kändes det väldigt långt bort med en elitserieplats. Jag tappade helt tron. Men det är när jag helt tappat tron som det här laget har skrällt så OTROLIGT många gånger.
 
Två raka segrar mot Almtuna med en viss Jonas Rönnqvist i båset bådade gott. När vi sedan slog Södertälje med 2-1 i sudden death då Richard Gynge avgör bara några sekunder in i förlängningen hade vi allt i egna händer. Och alla minns vi den klockrena matchen mot Växjö då vi gick upp. Laget förvånade mig helt och gjorde det omöjliga. Men under hela den säsongen och främst i Kvalserien kändes det ändå hela tiden som att AIK var bättre än motståndarna. Som att när AIK verkligen ville vinna då gjorde man det.
 
Den känslan bar man sedan med sig när Elitserien 2010/2011 började och vår stora Återkomst ägde rum. Och det började ändå ganska bra. 5-2-segern mot Djurgården i första derbyt på åtta år visade på stor styrka. Och sju raka segrar som vi hade där innan jul var också ett extremt stort styrkebesked som visade att vill det här laget vinna så gör man det.
 Mot slutet av säsongen blev det dock lite oroligt och AIK var väldigt nära att hamna i Kvalserien men självklart så blev det inte så. AIK slår Modo med 3-2 i sista matchen och tar sig till slutspel.
 
Mina tankar inför det slutspelet var att nu har AIK ingen ångest. Nu kan man slappna av och inte behöva vara rädda för Kvalserien. Att bara kunna spela ut. Jag ville se hur bra AIK var i ett sånt läge mot en motståndare som HV71 även om jag återigen tappade  tron på laget och trodde att vi skulle åka ur. Men man såg redan i den första kvartsfinalen att vi är ett gäng som när vi bara vill vinna ja då vinner vi. 4-0 och sen var den matchserien slut. Hej då HV71.
 
Det ruset som vi gick på försvann dock i semifinalen. Dels var hela kvartsfinalen som en enda stor bonus och laget hade klarat  målet att ta sig till slutspel. Dels hade vi inte vågat tro på guld förens efter matchserien mot HV71. Det är en väldigt kort tid att fokusera in på ett nytt mål med tanke på att Färjestad gick för guld redan från omgång 1. Färjestad kämpade och slet och kunde rättvist vinna fyra raka matcher, även om de hade stora problem och under långa stunder bara skickligt försvarade sig. Luften tog slut för Gnaget. Ganska väntat egentligen. Att kräva ett SM-Guld av en nykomling är att kräva lite för mycket.
 
Men helt klart visade det första året i Elitserien att AIK var att räkna med. Inför den här säsongen förväntade jag mig en topp fyra placering och sedermera SM-Guld. Kanske lite väl höga ambitioner men laget kom trots allt sjua och hade otur i väldigt många matcher. Att AIK bara tog 82 poäng är egentligen ett skämt. 92 poäng eller mer hade speglat  säsongen mycket bättre. Över 55 omgångar förtjänade AIK mer poäng och en högre placering i tabellen.
 
MEN! Allt det där är egentligen totalt ointressant. Vi tog oss till slutspel. Det är i slutändan det enda som räknas. Och annan statistik visade prov på hur bra vi egentligen var. Vi låg topp tre både i Boxplay och Powerplay samt hade Elitseriens målkung, assistkung och poängligavinnare i laget.
 
Trots min vetskap om att, när AIK verkligen vill vinna så vinner man, så var jag nervös inför kvartsfinalserien mot Luleå. Till och med så nervös att jag trodde vi skulle åka ur. Och efter förlusten med 3-6 såg det ju inte direkt bra ut. Inte heller efter 0-1 i den första perioden på Hovet. Men i den andra perioden händer något, det som också hände i Kvalserien 2010, under vår första säsong i Elitserien och i kvartsfinalerna mot HV71. Det som händer är att vi hittar viljan att vinna. Att kämpa för varandra. Att aldrig ge upp. Och när det händer då kan inget stoppa oss. Det kan du fråga både HV71 och Luleå Hockey.
 
Min fråga är alltså nu, borde jag ha lärt mig att när AIK vill vinna ja då vinner man? Är det verkligen så att vi tar SM-Guld i år? I år har vi ju gått för guldet redan från omgång 1. I år har vi kunnat förbereda oss mentalt för ett guld lika länge som våra konkurrenter. "Vi får ta Färjestad nästa år istället" var något som Roger Melin sa direkt när förra säsongen var slut och redan där kunde man ana vilka mål vi skulle ha i år. Och med tanke på den hockey vi hittills visat upp tyder ingenting på att vi vill vika ner oss.
 
DRÖMMAR AV GULD!
 

Anton Dahlén2012-03-21 20:54:00
Author

Fler artiklar om AIK

Möte med Stefan "Myran" Gustafssson - AIK:s väg framåt