Krönika: Himmel och pannkaka
Att det går undan i hockey är en sliten klyscha. Men lite kul är det att se vindflöjlarna snurra fram och tillbaka mellan ris och ros.
Veckans roligaste exempel på detta var utan tvekan tv-studiofolket i matchen mellan AIK och Djurgården i tisdags, när AIK:s Viktor Fasth gick från att vara isens okrönte kung till toksågad på bara några minuter. Idrott är grymt, och i målvaktsrollen befinner man sig ständigt någonstans mellan himmel och pannkaka.
Sedan är det intressant att se hur experterna väljer att se på en dålig insats. För vissa förklaras mindre lyckade insatser med att de ”hade en dålig dag” medan andra istället snabbt och obönhörligt döms ut som ”ojämna och svajiga”. (Eventuella AIK-supportrar i läsekretsen kan här lugnt slappna av – det handlar inte om någon kritik mot Fasth.) Vad jag vill säga är att kategoriseringen ibland känns mer än lovligt subjektiv. Och att det sällan finns några fler nyanser än just svart och vitt.
_ _ _
Begreppet himmel och pannkaka sammanfattar också ganska talande årets elitseriestart. Förlorar ett lag ett par matcher så är det ”kris” och vinner ett lag ett par matcher i rad så koras man per omgående till blivande svenska mästare.
_ _ _
Jag skrattade gott åt kommentarerna som Färjestadsredaktionen fick när vi oberoende av varandra hade satt Frölunda högt upp i våra förhandstippade serietabeller. Roande eftersom det faktiskt ännu så länge ser ut att vara ett ganska bra tips, men roligast var förstås påståendet att vi tippat Frölunda högt som ett slags ”kompisgrej”.
Haha, eller hur!?
Påstår man en sådan sak känner man definitivt inte till den derby-rivalitet som traditionellt finns mellan lagen. Det är inte så där jättekul att visa sig ute efter en torsk mot göteborgarna, kan jag säga, då indianerna har en hel del anhängare även här i Värmland. Plötsligt stoppas man på jobbet och i affären samtidigt som mobilen surrar av SMS eftersom alla goa gubbar med ens vill prata hockey och gårdagens resultat.
Så, nej, det var ingen kompistippning. Men visst är det kul både för Göteborg och elitserien att lagets nysatsning verkar ha fått en positiv effekt. En tuff och jämn elitserie av hög kvalitet är intressantare att följa, och det är roligare att vinna när lagen man möter bjuder upp till kamp.
_ _ _
Och apropå detta med att bjuda upp till kamp. Jag satt och skrev på en krönika framför tv:n i går kväll men insåg ganska snart att den versionen knappast skulle bli publicerbar. Frustration, ilska och uppgivenhet är nog känslor som sammanfattar de flesta FBK-supportrars torsdagskväll, och givetvis är det alltid extra tungt att förlora mot just HV, som ju tagit vid som 2000-talets största rival. Men det finns hedersamma förluster och så finns det mindre hedersamma förluster. Gårdagens förlust räknas definitivt till de sistnämnda: ett tillsynes ofokuserat, ineffektivt Färjestad hade inte något att sätta emot ett taggat HV.
Och som ett brev på posten kom förstås kris-rubrikerna och sågningarna från samma experter som alldeles nyss närmast unisont utnämnt Färjestad till en av årets guldkandidater.
Nåväl, jag har sagt det förut och jag säger det igen: Guldmedaljerna delas som bekant fortfarande inte ut förrän i april, och alla lag kommer att gå genom olika faser med problem (formsvackor/skador/oenighet i truppen osv - you name it). Det är det lag som hanterar allt det där jobbiga som händer smartast som kommer att stå där som segrare när vårsolen kommer. Märk väl att föregående höst inte såg särskilt munter ut för oss med Färjestadsglasögon. Rösterna som krävde Sammens omedelbara avgång var ganska högljudda kring jul, som ni säkert minns.
Finns det då ingenting att oroa sig för så här långt?
Jo, det gör det. Jag skulle vilja lyfta fram följande punkter:
1. Det tar ett tag att spela ihop ett lag, men jag tycker ändå att man kan kräva mer av några av de mer rutinerade, etablerade spelare som finns i laget. Det är naturligtvis tungt och frustrerande när resultaten uteblir, men det är i sådana här lägen som man måste kliva fram och visa vägen. Linan med Holtet, Basse och Paulsson har varit bäst så här långt, men man kan inte enbart förlita sig på dem och deras energi match efter match.
2. En spelartyp som jag saknar just nu är spelaren som kan gå fram och göra det där oväntade. Som uteslutande sätter sina frilägen, och som kan avgöra matcher helt på egen hand. Dick var en sådan spelare, Prestberg en annan. Nu måste någon annan kliva fram och ta den rollen. Vem?
3. Czarnecki utryckte förvåning över hur matchen utvecklade sig. Jag är inte alls lika förvånad. Redan under försäsongsmatcherna såg man tendensen när smart spelande motståndare såg till att stressa Färjestad högt upp i banan samtidigt som man placerade resterande spelare i form av en mänsklig, svårforcerad köttmur någonstans mellan egen blå och mittlinjen. För Färjestads del gör en stundtals omständlig uppspelsfas att farten sjunker, och det innebär inte sällan att en stressad back tvingas till ett ogenomtänkt, svårt förstapass. Det ser ärligt talat lite väl ängsligt ut i försvarszonen mellan varven, och detta måste åtgärdas.
Väl på väg in i anfallszon gör motståndarnas tighta försvarsuppställning att man har svårt komma i läge, och istället tvingas man ofta ta till relativt ofarliga skott från ganska långt håll. Sådant är målvakterna bra på idag och varken Fasth eller Gunnarsson ställdes väl i ärlighetens namn på några svårare prov i sina matcher, för att ta några exempel. Motståndarna låter gärna FBK ha mycket puck och skjuta många skott, men eftersom det varken blir längd eller bett i avsluten blir utdelningen dålig. Uteblir utdelningen blir det så mycket jobbigare att spela. Allt medan motståndarna själva satsar på snabba spelvändningar med effektiva avslut. Försäsongsmötet med Frölunda är ett exempel på detta.
Färjestad måste bli snabbare, mer bestämda och spela enklare i uppspelen. Något som förstås är lättare sagt än gjort. Men desperata soloräder är inte lösningen, att lita på varandra och hjälpas åt är grundläggande för att man ska kunna lyckas. Självförtroendet är viktigt, det ser man inte minst hos årets upplaga av Frölunda där en smakstart fått hockeylivet att leka och spelare att blomstra. Fortsätter man bara att gnugga och får in några baljor så kan det vända snabbt.
Czarnecki och hans manskap har definitivt fått en hel del att fundera över. Samtidigt får inte spelarna börja fundera alltför mycket - det mår ingen hockeyspelare bra av. Själv har jag varit med så länge att jag fortfarande är ganska lugn.
Fjolårets stundtals mediokra höst slutade ju faktiskt i en gyllene vår.
