Brynäsbloggen: Hjärnskakningarna skadar mer än bara ishockeyn

”Nike, min dotter, spiller ut sin frukost. Jag blir förbannad, kan inte hantera det. En del av mig vill skrika, skälla och jag törs knappt säga det... Men en del av mig vill slita bort Nike från hennes stol och skicka upp henne på rummet.
Hon är två år. Tittar på mig. Jag går iväg, biter ihop. Inombords kokar jag.
Jag bär på så mycket aggressioner i min kropp, att jag ofta måste lämna de rum barnen är i. Jag reagerar ofta instinktivt och blir förbannad. Det skrämmer mig.”

Så skriver Sanny Lindström i Expressen om sin situation med konsekvenserna av hjärnskakningarna som drabbade honom under karriären.

Lindström är inte ensam.

Jag är inte specialiserad inom hjärnskakningar, jag kan väldigt lite om det medicinska och vad jag förstår vet forskningen egentligen alldeles för lite om det även om utvecklingen har gått framåt.

Men kunskapen om hjärnskakningar inom ishockeyn ökar tack och lov. En smäll mot huvudet idag tas på fullaste allvar medan för bara drygt tio år sedan bet spelarna ihop och fortsatte att köra på under matchen.

Vi är på rätt väg men vägen är lång.

Jag har i min egen tjänst mött familjer och samtalat med barn som på ett eller annat sätt har drabbats hårt av att de lever i konsekvenserna av att någon av föräldrarna drabbats av en riktig allvarlig- eller flera hjärnskakningar under sin hockeykarriär.

För det är oftast hockeyspelare som bär på dessa konsekvenser. Föräldrar som spelat allt ifrån hockeyfyran upp till elitnivå.

De beskriver liknande situationer i vardagen, liknande känslor men precis som vi människor gör så hanterar dem alla sin egen vardag på olika sätt. De har förstås också olika grader av symptomen.

Jag har hört barn berättat om att pappa inte är lika rolig längre. Att pappa blir lätt arg, och när han sover som han gör hela dagarna måste man försiktigt tassa genom vardagsrummet för att inte väcka honom. För om han väcks, då blir han arg, väldigt arg. Jag hör en beskrivelse om stress, rädsla och oro hos ett barn som gör inget annat än att älska sina föräldrar, och vill inget annat än att finna tryggheten hos dem.

De berättar om de raseriutbrott som inte fanns tidigare, men som nu har blivit en del av deras vardag. De beskriver hur pappa aldrig är med längre, hur han ahr förändrats. Ibland hör man orden rädsla och oro mellan raderna i barnets beskrivningar, och hur svårt det är att kunna koncentrera sig på skolan, att de tar avstånd från den ena föräldern fast de inte vill, eller att de aldrig kan ta hem sina kompisar för att leka – allt sådant som är så viktigt för ett barn.

Jag har träffat respektive som beskriver en vardag fylld av stress, ångest och känslan av att inte räcka till. För några går ekonomin knappt ihop, och när partnern inte orkar måste de ta hand om allt som sker i vardagen. Städning, tvättning, handling, läxhjälp, skjutsa barnen till kompisar eller annan fritidssyssla, hämtning från förskola eller skola… De är ofta utmattade, en utmattning som i sin tur leder till depression. Några går så långt att de själva blir utbrända helt.

Jag hör fäders berättelser om bördan att inte kunna ställa upp för sin fru eller sambo, eller värst av allt att inte kunna finnas där för sina barn.

Hur de önskar för allt i världen att kunna vara med och leka, att kunna följa med barnen till stranden, eller till den där lekplatsen alldeles i närheten, eller bara att gå på bio. Men hur mycket de än önskar finns inte orken. Kroppen säger ifrån. Det gör för ont

De berättar ofta hur frustrationen leder till ångest som i sin tur kommer ut som en aggression. Några har berättat hur de inte längre känner igen sig själva. Det är inte helt ovanligt med självmedicinering. Är det inte alkohol så är det en annan drog – och en ond cirkel av dysfunktionellt beteende börjar långsamt att ta form.

För om pappa varken kan eller orkar att arbeta eller ens finnas till för familjen, sover bort hela dagarna och känner sig otillräcklig, och mamma går in i en depression samt blir utbränd… hur ska då ett barn kunna fokusera på sitt eget välmående?

Hur ska barnen få ett lugn och kunna fokusera på sin skolgång, hur ska barnen lära sig att inte själva skapa en känsla av ångest? För en sak är säkert, ångest kan smitta över på andra människor.

Att ishockeyn som sport förlorar en stjärna på grund av en hjärnskakning är för mig inte det väsentliga i frågan. Det väsentliga är att en hjärnskakning kan leda till att andra personer tappar en person som de älskar.

Hjärnskakningar kan i värsta fall splittra familjer, hjärnskakningar kan i värsta fall hindra barns psykosociala hälsa och utveckling. Hjärnskakningar kan skapa ett beroende och forma en kedjereaktion på psykisk ohälsa, inte minst för den som åkte på hjärnskakningen till en början, men också hos de allra närmaste anhöriga.

Hjärnskakningar inom ishockeyn finns både på herr- och damsidan. Många har redan familjer, andra kommer inom en framtid att bli föräldrar. Kan ishockeyn mildra hjärnskakningarna så gör det gott för vårt samhälle. För att det skulle göra gott för barnen som vill ha sin mamma och pappa där vid nattningen efter att de kommit hem från träning eller match. De vill ha sin mamma och pappa på de lediga kvällarna precis som alla barn önskar.

Jag hör idag föräldrar som inte vill låta sina barn spela ishockey med rädsla för hjärnskakningar. Plötsligt pratar småbarnsföräldrar om ishockey som en farlig sport. Då är vi illa ute.
Ishockeyn är en fysisk sport – men den får inte vara farlig.

Därför blir jag glad när ishockeyn vill ta ansvar. Jag blir glad att diskussionen är ständigt levande och att man tar sig an problemet från högsta organ till det lägsta seriesystemet.

Jag blir glad när Brynäs sedan några år tidigare sagt nolltolerans inom laget för huvudtacklingar, och sedan dess har huvudtacklingar från en Brynässpelare varit i princip noll. Och jag blir glad när man nu bjuder in sina egna supportrar och skapar ett event där hockeyrörelsen kan hjälpa till att bidra samtidigt som man uppmuntrar till den viktiga supporterkulturen.

LÄS ÄVEN: Brynäs anordnar supportermarsch för hjärnforskningen

Vi kanske aldrig någonsin kan komma ifrån hjärnskakningar helt och hållet inom ishockeyn.
Men vi kan minska det avsevärt.

Ett viktigt steg är att se till att hjärnforskningen går framåt så att de som drabbas av hjärnskakning också får bättre stöd och behandling för att kunna återhämta sig och fortsätta att leva ett sunt och normalt liv. Både för sig själva, men också för deras närmaste.

Det skulle också i längden leda till att färre hockeyspelare tvingas sluta i förtid.

Jag kommer därför att vara på plats den 21 september och delta i marschen. Jag kommer att vara med och skänka minst 50 kr till Bissen Brainwalk.

Jag hoppas att vi ses där, du och jag. Låt oss tillsammans göra en liten skillnad, för sporten vi älskar, för spelarna på isen och alla anhöriga som drabbas. Hockeyrörelsen har ett ansvar i frågan.