Brynäsbloggen: Hockeyns slumkvarter, inget för Gävle?
När förlusterna radar upp sig och både supportrar och klubb börjar visa frustration. Hur ska man då lösa problemet? Här kommer bloggens tankar om ämnet Brynäs IF.
Först och främst så vill jag bara säga JÖSSES... så kul det är att vara tillbaks igen med tyckande om hockey och Brynäs. Den kliande känslan i fingrarna började strax efter att jag hade slutat, så det här känns som rena medicinen.
Läget för laget då? Ja, vad ska man säga? Man slits mellan hopp och förtvivlan. Känslorna som gör att man ibland, framför tv:n, sitter på knä och ber om att få se ett mål. Bara ett endaste litet mål. Man knyter nävarna, likt i kyrkan, och blundar och ber till alla de högre makterna... för att sedan efter slutsignalen vilja skicka ett mail till samma makter om att de har fått sparken. Jag orkar inte ens leta reda på när Brynäs, senast, hade en liknande förlustsvit. Jag muttrar lite om att det måste ha varit 95-96... om ens då. Och det märks att även klubben fumlar i mörkret över det här. Det här är inte något som man bara kan sopa undan. Det är ett horribelt problem som numer har sin största fiende i självförtroendet. Minns att man under 90-talet brukade "skämta" om att inget lag får formsvackor som Brynäs. För när de får en formsvacka... då jäsingen snackar vi formsvacka. Äldreboendet i Ockelbo skulle spöa dem (nu har jag inga sådana bevis men känslan... ja ni fattar). Men sen brukade allt vända bara de vann en match. Jag tror faktiskt att det är samma recept den här säsongen också. Bara vi vinner en match. Vinner vi en bortamatch kommer vi få tillbaks en majoritet av det bortsprungna självförtroendet.
Så vad göra då? Jag har, som förmodligen de flesta av er, grubblat rejält på det här. Många lösningar har kommit på tal bland oss supportrar. Tränarbyte och värvningar är väl det mest frekventa. Jag kan erkänna att även jag har tänkt tanken om att byta tränare. De lyssnar inte på honom... i alla fall har det sett så ut på matcherna, där man kunnat följa Tommys ansiktsutryck. Allt ifrån kraftigt dold ilska till en nära på uppgiven syn.
Bland det allra värsta som kan hända en tränare är att laget slutar lyssna på instruktionerna. Givetvis så lyssnar de, men... när man har hört en och samma röst ett tag så vet man vad som kommer att sägas. Man slår, omedvetet, av intaget av informationen som kommer. En tränare måste hela tiden förnya sig och utmana spelarna för att hålla deras fokus på rätt plats.
Så om någon ställer mig frågan ”Borde Brynäs byta tränare?” kommer jag svara… Jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte om det hjälper. Visst, en ny röst kan boosta killarna under några matcher, men frågan är om de inte kommer att falla tillbaks ganska snart igen. Halva säsongen har gått och att då ta in en ny röst innebär också ett nytt tänk, en ny spelidé. Det tar tid att arbeta in en ny spelidé och risken är rätt stor att kaoset kommer fortsätta. Jag är absolut övertygad om att något måste göras. Men att sätta skulden på tränarstaben… jag vet inte. Vi har spelare som inte gör sitt jobb i varje byte. Vi har spelare som inte har utvecklats och som, ärligt talat, har fått mer förtroende än de borde ha fått i en professionell klubb som Brynäs ändå ska vara. Juniorerna som pockar på underifrån får inte det här tålamodet match efter match. Sätt hårt mot hårt! Det går inte att åka runt på bananskal och tro att det ska gå bra ändå. Emblemet på bröstet står inte, enligt mig, för halvblessyrer. Det står för hårt arbete och hjärta för klubben. När vi dessutom går med skador på viktiga spelare så är det ÄN viktigare att de övriga kliver fram och visar vägen. Vi kan inte ha ständiga sekvenser där puck och den offensiva viljan fastnar i sarghörnen. Vi kan inte ha ständiga sekvenser där skott på mål är halvmissar eller att motståndet lätt kan ta kontroll på pucken för det inte finns någon brynäsare villig att dyka på mål.
På den defensiva delen så undrar jag om inte man inte måste bryta ner spelet till grunderna. Självförtroendet är som absolut sämst här. Så dåligt att målvakten ofta får agera helt ensam fast han har fem medspelare, ofta en armslängd bort. Det ser ut som total panik breder ut sig i laget så fort pucken kommer in i den defensiva zonen.
Kanske man skulle behöva gå ner på zonspel där varje spelare har sin plats och jä…siken om han lämnar den platsen. Spela en tråkig hockey med massor av sarg ut fram tills det sätter sig en form av självförtroende i laget.
En annan sak som tydligt visar på hur allvarlig situationen är och att klubben inte riktigt vet hur de ska hantera det, är sportchefens försök att sopa bort problemen från sig. Att skylla på förra sportchefens lagbygge efter att halva säsongen gått känns rätt unket. Jag håller med om att det har varit allt för stor förhoppning genom åren att spelare ska tokutvecklas och spela över sin kompetens. Lagbudgeten har varit en ständig snåljåp där pusslandet för att få ett lag ibland har sett komiskt ut. Men att gå ut först efter halva säsongen när det går som sämst och det ropas som värst mot klubben, blir inte rätt från något håll.
Tänkte avsluta mitt allra första blogginlägg med en positiv vinkel.
Matchen mot Färjestad var trots förlusten ett kliv framåt. Japp, Tommy sa så efter matchen och jag repeterar det för jag håller med honom. Det var en högre intensitet från killarna. Bra spel, nja… ganska stelt och försiktigt. Men det såg mycket, mycket bättre ut än det gjort på länge. Sedan om det hade och göra med att vi mötte Färjestad eller om killarna samlat sig för att lyfta klubben… det återstår att se. Jag vill se mer av den varan i matchen mot MoDo. Ö-viksklubben ligger sist och kämpar, likt oss, panikartat för att få en ändring i matchresultaten. Kan vi då få våran efterlängtade bortaseger där så lär vi få se om min tes om bortavinst stämmer. Och om den gör det… lär vi snart lämna ligans slumkvarter för den här säsongen.
