Slutspelsbloggen: Rock And Roll, precis vad hockey handlar om
Lappen var utskriven, laminerad och uppsatt på den bekanta luckan utanför Tegera Arena. Bygdens tryckkokare var redo för rond två i Slaget om Siljan. Två antagonister mot varandra, David mot Goliat. Dags för en riktig dalardans. Det slutade i en riktig Rock And Roll föreställning, precis vad hockey handlar om.
Klassiska Bröder av Stiko Per Larsson med toner av stråkar som gav tankarna till Kalle Moraeus ekade ut över den blanka isen. Spelarna äntrade isen till lite klassisk eld, norra stå var ett vitt hav. Det välgjorda tifot med hajtemat ingav att detta är så mycket mer än en match. Det här är Slaget om Siljan. Det var gåshudsvarning. I Cmores studio stod Moras tränare Mats Lusth med en snusprilla stor som nästan är så stor att den hade behövt ett eget postnummer. Frågetecknet kring Mora var skrivet med det största typsnittet efter den bleka insatsen under måndagen. Hur skulle laget reagera?
Svaret fick vi redan efter 25 sekunder när Moras Tomas Skogs tog en tango med en leksing. Mora var lite lätt övertaggade. Och det fortsatte genom matchinledningen. Som bekant har ingen vunnit något i utvisningsbåset någon gång. Och när Mora hade dragit på sig sin tredje utvisning på 7 minuter så svarade Leksand med en hästspark. Skäggprydde kanadensaren Austin Madaisky avlossade en hästspark, en projektil, en meteorit mot kassen uppradad från blålinjen. En blink senare var pucken rakt i kassen. Arenan hoppade så att en våg utlöstes till den andra änden av Siljan. Leksand hade fått en drömstart.
Och Leksand fortsatte att pumpa på speciellt kedjan med Forsberg, Knuts och Karlsson var lagets egen powerbank genomgående under kvällen.
Men sedan började Leksand slarva efter att Pietta hållit i en motståndare. Mora såg då sin chans att agera party crashers. Man började parkera i Leksandszonen och började vrida och vända som om Leksandsförvaret vore en rubriks kub. Och då kunde Andrew Rowe då han blev renare än en tvål och lurade brallorna av Tex "Williamsson" Och Mora tände till likt en påskbrasa efter målet och där Rowe bara var centimeter att få in pucken när Williamsson försökte ta simborgarmärket.
Mora var verkligen mycket mer rock and roll denna kväll om man jämför med måndagskvällen. Energin var mer på tå, axlarna var inte lika tyngda av pianon och Cristian Engstrand hittade tillbaka till tryggheten. Han som såg lika skakig ut som om han skulle sjunga solo i Mångsbodarnas folkpark i måndagens tillställning. Nu var han säkerheten själv.
Och Mora forsatte att tugga på även i den andra akten och när kanonavlösaren Madaisky slarvigt skickade upp en puck på fjärde bänkraden. Då klev Michael Haga in och från nära håll drog in 1-2 under Williamssons arm. Mora hade skaffat sig försprånget. Man hade fått igång sitt powerplay när det behövdes som mest. Det som har varit så uselt under hela grundserien. Nu hade man nätat dubbelt upp.
Men det skulle komma mer i den spelformen men denna gång för Leksands del. I starten av den tredje perioden så gick Mora ut lite väl övertaggade igen. Lagacé och Fagerudd slarvade till det med två dumdristiga utvisningar. Leksand drog då till med en riktig ticki tacka hockey mellan Lang och Ritola som slutade med ett klassavslut. Det var kvitterat. Rock and roll föreställningen hade fortsatt med trum och gitarrsolon. Och decibelmätaren bara steg högre i en match som gick i vågor, en match med massor av känslor. Moras Matthias Bromé var stöddiga Bosse från 9A med trashtalk av väl valda ord till varenda leksing. Och när matchen var i sitt absoluta esse trampade Moras Jakob Nilsson runt köket, slängde in en backhand och avgjorde matchen.
En klockren cover av Let Me Entertain You komponerad av Jakob Nilsson. Snacka om att vi blev underhållna denna magiska hockeykväll. Det här var rock and roll hockey precis som när vad hockey handlar om. Det var känslor, nervositet och publiktryck. Det var trashtalk, dueller. Det var känslor av Bruce Springsteens Born To Run. Rock and roll, precis vad hockey handlar om
