“Let the punishment fit the crime”
När brott begås måste konsekvenserna följa — men att dela ut ett kollektivt straff till följd av enskilda individers handlingar är knappast rättvisa.
Västerås IK var först ut med att drabbas av det så kallade “flaggförbudet”.
Under tisdagen utdelade Svenska ishockeyförbundets tävlingsnämnd samma straff till tre ytterligare klubbar: Djurgården Hockey, Luleå Hockey, och Troja-Ljungby.
Förbudet mot supporterartiklar har införts efter att ett fåtal personer använt sig av pyrotekniska föremål i samband med matcher.
Att smälla av sådan pyroteknik (i synnerhet i en ishall) är givetvis både olagligt och innebär en säkerhetsrisk för alla i omgivningen. Varken supportrar eller tävlingsnämnden vill se “bangers” kastas in på isen och bli störningsmoment i den sport vi alla älskar.
Få bort sådant skräp från ishockeyn — men inte på bekostnad av supporterkulturen.
Att förhindra all publik från att visa sitt stöd genom banderoller och flaggor blir ett hot mot supporterkulturen. Det skadar atmosfären under matcher då supportrar och deras stöd ofta blir “den sjunde spelaren på isen”, och som kan leta sig genom tv-rutorna hem till tittarna i sofforna för att ge känslan av att man faktiskt befinner sig på plats.
Matcher utan den formen av atmosfär påverkar sporten negativt. Det märktes under pandemin då läktarna gapade tomma, och det märks även av under Stockholmsderbyn då bortasupportrarna inte tillåts. Fastän hemmaklacken står och sjunger sig hesa, från att pucken släpps till att slutsignalen går, uppstår en öronbedövande tystnad från saknaden av bortasupportrar på Hovet.
Problemet i det hela är inte att tävlingsnämnden agerar mot pyrotekniken som använts i ishallarna utan hur de agerat.
“Flaggförbud” går ut över oskyldiga supportrar likväl som spelare på isen. En lösning är sällan enkel att hitta, men förbudet går inte till roten av problemet. Det är bara en tillfällig lösning.
