Hägglunds hockeyhörna:
Vad betyder det hemvävda?
Ord som ”klubbkänsla”, ”hjärta” och ”hemvävt” brukar ge mången hockeyälskare något fuktigt i blicken. Klubbkänsla värderas allt högre i takt med att det blir alltmer sällsynt, och en trupp med bygdens egna killar är inte sällan drömmen för fansen – men hur stor betydelse har det egentligen för ett lags framgångar huruvida laget är hopköpt eller egentillverkat? Den frågan är inte helt lätt att svara på.
Innan vi går vidare kan det nog vara på sin plats att reda ut vad som egentligen menas med uttryck som ”hemvävt” ”egna killar”. Jag skulle vilja hävda att begreppen är högst skiftande och täcker in olika stora kretsar beroende på var man tittar.
I Stockholm spelar det självklart all roll i världen om en spelare började karriären i Djurgården, AIK eller Hammarby, men på mindre orter som Skellefteå och Örnsköldsvik har det ingen som helst betydelse. Där representerar det främsta laget hela sin stad, och inte sällan också hela sin kommun eller hela sitt landskap. Vilken av klubbarna i trakten som sedan råkade ha hand om de första åren av talangernas utveckling är inte mycket mer än en bagatell i sammanhanget.
För utomstående må det se märkligt ut när Sollefteå, Järved och Kramfors står som moderklubbar på påstått egna produkter som Per Svartvadet, Hans Jonsson och Magnus Wernblom i Modo, men Ö-vikslaget hade lika gärna kunnat heta Team Ångermanland sett till supporterskara, publikunderlag eller vilken annan aspekt som helst.
På andra håll blir gränserna än mer flytande, som när Mikael Renberg och Tomas Holmström ses som självklara Luleåiter trots att de båda inledde karriärerna i en annan klubb och en annan stad; i Piteå och dess Division 1-lag med samma namn. Dock; lita på att situationen hade varit annorlunda om Piteå Hockey spelat i eller ens varit nära Elitserien.
Ett annat exempel är Timrå, som gång på gång får finna sig i att kallas för Sundsvallslag. Faktum är ju nämligen att Timrå inte ens ligger i samma kommun som Sundsvall – de har sin alldeles egen. Däremot skulle förstås läktarna gapa ganska tomma om det inte vore för alla de Sundsvallsbor som vallfärdar till E.ON Arena, och ni kan lita på att lagets fans skulle betrakta varje pöjk från Sundsvallstrakten som en av Timrås egna killar.
Problemet i Timrås fall är ju, emellertid, att du inte hittar många i truppen som kan kallas ”egna grabbar” ens om du skulle inkludera både Dalarna och Gästrikland i urvalsområdet.
Timrå är i stället ett exempel på en klubb som framgångsrikt lyckats bygga sig ett stabilt lag genom att konsekvent knyta till sig duktiga eller lovande spelare och sedan ”timråfiera” dem. Den främsta stjärnan är från Boliden, målvakten är SAIK:are, lagkaptenen är stockholmare, förstafemman är finsk, andrecentern är dansk, tredje- och fjärdeditona är smålänningar och talangerna Sundh samt Svensson är från Malmö respektive Almtuna. Från den senare klubben kommer också självaste urtimråiten Robert Carlsson, som varit i klubben så länge (läs: elva säsonger) att alla hunnit förtränga att han egentligen är en utböling.
I år är klubben på väg att lotsa in tre talanger från de egna leden i A-laget, men faktum är att de röda örnarna på senare år haft fler spelare från ärkerivalen Modo i laget än killar från den egna bygden.
Att en inhemsk kärna inte verkar vara något kriterium för framgång finner vi ytterligare ett exempel på i Hockeysverige i form av SM-finalisterna Linköping.
När mästarna Modo tog sitt SM-guld i våras, med en trupp där 17 av spelarna fostrats på stans hockeygymnasium, talades det ju på alla håll om att det var tack vare stommen av ångermanlandsfostrade spelare som man lyckades gå hela vägen.
Hur hade det låtit om det i stället blivit Linköping som tagit hem serien? För handen på hjärtat, så avlägset var det ju inte att SM-bucklan skulle ha hamnat på ett altare i Cloetta Center.
Och vilken orsak man än må finna till LHC:s framgångar, så ligger de då inte i ett hemvävt lagbygge.
Till denna säsong försvann några av de allra sista spelarna med klar Linköpingskoppling från klubben, flyktade Magnus Johansson och pensionerade Ulf Söderström. I vinter hittar vi blott två äkta LHC:are i laget i form av unge backen Jonas Junland och tredjemålvakten Christian Engstrand… inga tongivande spelare, direkt.
Men på samma sätt som Timrå har klubben lyckats med att på senare år etablera sig i Elitserietoppen med en trupp av Clubenpräglade ”legoknektar”.
Och har man som Fredrik Emvall spelat hela sin elitkarriär i klubben, så vore det ju inte så lite märkligt om det inte började växa fram ett LHC-hjärta i bröstet till slut.
Det kan, för övrigt, säkert också Röglesonen Jörgen Jönsson skriva under på…
Till sist: Mora har under de senaste åren fått stå som något av symbolen för det hopköpta, helt enkelt för att deras spelare inte bara har värvats utanför Dalarna utan också utanför mellanmjölkszonen Sverige. På temat hemvävt spelar känns det dock ganska irrelevant om de inköpta lirarna kommer från en annan del av Sverige eller en annan del av Jorden – och i Mora, med lagkaptenen Håkan Bogg i spetsen, återfinns inte mindre än sex spelare som är uppväxta i just Mora.
Där har dalalaget gjort sig förtjänta av upprättelse.
