Veckans Legend: Thomas ”Bulan” Berglund

Han är känd för sin vilja, kämparanda och karaktär. Thomas ”Bulan” Berglund är en ikon i Luleå. – Jag bidrog med det jag var bra på, det vill säga jobba hårt, berättar Thomas om sina framgångar i Luleå.

Thomas ”Bulan” Berglund är en spelare som förknippas med Luleå.
    En del säger att han ÄR Luleå.
    Och det är inte underligt. ”Bulan” var en färgstark spelare som gestaltade allt det som gjorde Luleå till ett topplag under 90-talet. Han hade den norrländska viljan, det intensiva spelet och förmågan att tända ett helt lag. Han gick i bräschen för det tunga och tuffa Luleå.
    – Jag var en drivande spelare och jag krävde alltid mycket av alla. Jag försökte alltid jobba hårt för laget, och jag kanske inte hade den bästa tekniken eller det bästa skottet, men jag gjorde det jag var bra på. Jag hade ett ganska bra spelsinne tycker jag, och kompenserade min brist på speed med att jobba hårt, berättar Thomas.

Sedan han kommit till Luleå från Piteå var han klubben trogen under hela sin karriär. Med sina 400 poäng på 772 matcher är han en av de mesta poängplockarna i Elitseriens historia.
    Vad gäller utvisningar har han ingen överman, även om Modos Magnus Wernblom antagligen kommer att passera innan han lägger skridskorna på hyllan. Berglund drog på sig 1258 minuter, en imponerande lång vistelse av karriären har alltså spenderats i utvisningsbåset.
    – Till mitt försvar ska jag säga att jag ofta fick med mig en motståndare till utvisningsbåset. Man var ju ganska het på isen, men det var ju också det som tog mig så långt som jag kom, säger Thomas och skrattar.

Anledningen till att Berglund stannade i Luleå hela karriären var att han helt enkelt trivdes i staden, och det fanns ingen anledning att flytta.
    – Visst fanns det något anbud då och då, men jag tycker att det kändes naturligt att stanna i Luleå och jag har alltid gillat staden. Det fanns sug att åka iväg ibland, men av någon anledning blev jag kvar ändå.
    Han bildade tillsammans med ett koppel andra spelare en kärntrupp, som år ut och år in fanns i klubben.
    Det var också den kärngruppen som var nyckeln till lagets framgångar.
    – Ja det var vi. Vi var ett gäng som ställde krav på föreningen, och satte normer på vad vi accepterar och inte. Det var jag, ”Skuggan” Nilsson, Roger Åkerström och en del andra spelare, och vi var drivande. Det var lite som HV 71 har nu, med Johan Davidsson och Per Gustafsson, säger Thomas.
    – Det var ju bland annat kärnan i laget som gick i bräschen för vårt spel. Vi spelade alltid tufft, och vi var jobbiga att möta. Det gjorde att vi satte oss i respekt hos motståndarna, jag tror de tyckte det var tufft att möta oss.

SM-guldet är störst

Luleå hade sina glansdagar på mitten av nittiotalet, med SM-guldet 1996 som grädde på moset, men den här säsongen har klubben tvingats harva i botten av Elitserien. Idag finns inte heller den kärntrupp som man tidigare hade, utan de bästa spelarna är importer.
    – Jag vet inte om kärngruppen saknas, men den kanske är mindre framträdande. Nu värvar man ju mer importer, och det kanske inte alltid är bra att de bästa spelarna och kärnan i laget är från utlandet. Jag vet inte hur stämningen och så är i Luleå nu, men det är klart att det är en fördel om kärnspelarna och de ledande spelarna är från bygden, säger Thomas.
    – Man har alltid folk man känner på läktarna, och man har ett ansvar mot klubben. Man har känsla för klubben i och med att man bor kvar i bygden efter karriären och så, medan inflyttade spelare kanske vet att de ska flytta därifrån efter karriären och därmed inte har samma känsla för klubben.

Känsla för klubben, det hade i alla fall Thomas Berglund. Främsta minnet från karriären är också SM-guldet med Luleå 1996.
    – Ja, SM-guld är det som man minns först och främst, och det är det roligaste minnet, säger Thomas och berättar att det var Luleås vilja som tog dem hela vägen.
    – Jag tycker att vi hade ett ganska bra lag det året. Vi vann ju serien också. Vi hade spelat bra året innan också, och kände att det var vår tur att vinna nu. Alla jobbade efter samma mål och det var därför vi vann, och jag tycker att vi var hungrigare än Frölunda i finalen.

Sin bästa säsong i karriären – enligt honom själv – kom dock några år senare.
    – Personligen tror jag att jag gjorde min bästa säsong 1999/00, och det var då jag gjorde mest poäng. Det var då Mikael Renberg precis hade kommit hem från NHL, och vi fick spela tillsammans med Hans Huczkowski och då gick det mycket bra. Den säsongen, och då vi vann SM-guld, är de två mest minnesvärda åren, säger Thomas och reflekterar över vem som är den bäste han spelat med.
    – Det är många som är duktiga givetvis, men visst är Mikael Renberg en av dem. ”Skuggan” Nilsson är nog den bäste jag spelat med skicklighetsmässigt, även om vi båda spelade centrar och inte spelade så mycket tillsammans. Renberg är väl den som nått längst av de jag spelat med, och Tomas Holmström och Mattias Öhlund då. Men ”Skuggan” är nog bäst.

Tränarjobbet är perfekt

Idag är ”Bulan” juniortränare i Luleå, och skolar in nya unga talanger i den norrländska hockeyn.
    – Det är roligt, och man att man får hålla på med det man kan är inspirerande. Det är ett privilegium att få jobba med ishockey, säger Thomas som först tränade Piteå, innan han hamnade i Luleå.
    – Det är ganska naturligt att man blir tränare i och med att man har spelat så mycket hockey själv, så det var inte stor tvekan när jag fick chansen. Jag var driven som spelare också, och ville alltid driva min femma framåt. Man funderade medan man spelade vad som var bra och dåligt, så att bli tränare var nog något som växte fram, fortsätter Thomas som inte är sugen på en comeback som spelare.
     – Nej, det har jag väl aldrig varit. De sista åren var det ganska tungt, och man var över 35, så det kändes som att var rätt beslut att ta.

Tränarkarriären är inspirerande, och kan vara ett jobb han satsar på inför framtiden.
    – Det får vi se, men jag tycker det är roligt. Det är inspirerande att jobba med juniorer och försöka lära ut sina idéer. Sedan vet man ju aldrig, man har ju familj och så vidare att ta hänsyn till också. Just nu känns det som ett perfekt jobb, säger Thomas som försöker lära ut kämparandan och viljan till juniorerna.
    – Naturligtvis är det så. Jag kanske inte hade de verktygen som de stora tekniska spelarna hade, utan jag var en kämpe, och det är väl något som man också försöker lära ut. Man ska fundera över vad man själv är för spelare, och sedan jobba utifrån det. Ju tidigare man inser sina möjligheter och begränsningar, desto bättre kommer det att gå.
    – Sedan försöker jag driva igenom min filosofi. Det är ett spel med mycket skridskoåkning och press på puckföraren över hela banan, och motståndarna ska må dåligt av att möta oss.

SM-guldet 1996 betydde mycket för hockeytokiga Luleå, men nu är man tämligen långt ifrån en ny mästartitel. Att uppleva guldyran igen, är något som ”Bulan” gärna vill.
    Guldet var stort i Luleå, mycket stort.
    – Absolut, ishockeyn är ju den största sporten utan konkurrens här uppe. Det var lite smått kaotiskt när vi kom hem och vi blev mottagna av massa människor som ville fira oss. Jag önskar att staden får uppleva det igen. Det kanske inte blir i år, men någon gång framöver, säger Thomas som nu alltså ska skola in juniorer som ska leda klubben mot nya framgångar.
    Han har en hel del att lära ut, och han brinner för Luleå.
    Det är den glöden han nu försöker överföra till juniorerna.

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-01-26 15:43:00