På tunn is mot djupt vatten: "Med passionen i högsätet"
Det gäller att älska idrotten, det egna laget och att vinna mer än man hatar domaren, motståndaren och att förlora. Det gäller att älska istället för att hata. Det är ett lika viktigt som bekant budskap, som inte nog kan poängteras. Detta är den tredje krönikan i avdelningen "På tunn is mot djupt vatten".
Jag var ute på promenad i ett underbart solsken runt lunchtid igår, hade varit på apoteket och handlat lite saker till min sargade fot. Jag var på väg från apoteket till cykelaffären där jag skulle hämta ut min renoverade Monark som fått ett nytt hjul efter att okända vandaler trakasserat den genom att knäcka framhjulet. På väg till cykelaffären ser jag i ögonvrån en man i medelåldern komma cyklande i hög fart och förmodligen stressad i något ärende. Han tar ingen notis av att en äldre herre tillsammans med sin fru i en blå Volvo 142 annalkas övergångsstället även han. Den äldre herren behöver dock inte tvärnita utan hinner bromsa i god ro. Varpå densamme emellertid lägger sig på tutan och ligger kvar så under de efterföljande sekunderna tills cyklisten lämnat scenen. Herren i den blå bilen avverkar sedan ett par ramsor med vad det verkade grovt språk. När det var dags för mig att passera skådeplatsen mötte jag så en äldre kvinna med hund. Jag kunde inte låta bli att kommentera det inträffade, med kommentaren:
”Vi bjuds på dramatiska scener även under en stillsam onsdagförmiddag!”, varpå hustrun svarade ”Ja, onekligen!”
Nu kanske ni undrar vad jag i all sin dar vill ha ut av denna för världen kanske inte fullt så märkvärdiga episod. ”Det är väl vardagsmat sådant där”, kanske ni tänker.
Det är just den typen av reaktioner från mannen i blå bilen som jag är ute efter. Oavsett hur oborstat det var av mannen på cykeln att tränga sig på så där så tycker jag inte om reaktionen. Varför inte lägga ut en hand, visa en gest av ”var såg god min herre, efter er”? Allt för att sprida värme och glädje till sin omgivning en kall novemberdag, som i och för sig inte är fullt lika mörk som vissa novemberdagar.
Ni kanske börjar förstå mitt budskap, varför hata när man kan älska? Varför sprida negativ energi till sin omgivning när man kan göra det motsatta till glädje för alla inblandade? Ty att älska är större än att hata. Kärleken är så mycket vackrare än hatet. Tänkvärt i tider av mörker och depression.
Det gäller att göra som Kennedy. I en minst sagt pressad situation under Kalla kriget får han av Sovjetledaren Chrusjtjov motstridiga besked. Det första meddelandet var av positiv art och skulle innebära en möjlig lösning på konflikten utan kärnvapen och invasioner. Det andra meddelandet var av motsatt art och antydde omedelbar risk för upptrappning av konflikten i och med att ryssarna var på väg att etablera robotbaser på Kuba. Kennedy valde efter intensivt debatterande inne i vita huset hur som helst att svara på det första meddelandet och ignorera det andra. Detta visade sig vara en mycket lyckad strategi, vilken fick till följd att de ryska robotbåtarna gjort helt om och styrde kosan åter mot hemlandet. Så undveks ett nytt världskrig. Detta kritiska läge brukar i vår samtid gå under beteckningen ”Kubakrisen” och dessa intensiva dagar av förhandling är gestaltade i filmen 13 dagar.
Att fokusera på det positiva i omgivningen, att vara glad för det man har, att älska istället för att hata. När blir detta tankesätt, denna ideologi om ni så vill, aktuell inom idrotten?
Jag skulle vilja gå så långt att mena att det här tänkandet är aktuellt varje sekund, varje hundradel av en hockeymatch. Där och speciellt där, är det viktigt att fokusera på rätt saker, när man får en halvful tackling utan åtgärd, en eftersläng som inte uppmärksammas av de randiga farbröderna.
Det gäller att älska idrotten, det egna laget och att vinna, mer än man hatar domaren, motståndaren och att förlora.
Så fort spelarna, ledarna, publiken tappar fokus på rätt saker och börjar hata mer än de älskar försvinner glädjen och den positiva energin. Det är i dessa sammanhang en väldigt slak lina, en smal gräns mellan positiv och negativ energi, eftersom laddningen och spänningen gör att känslorna svallar, blodet pumpar och testosteronet flödar fritt. Det är i detta läge extra viktigt att ha god självkännedom och kunna behärska sig. För börjar man fokusera på fel saker rinner det hela snabbt iväg och konflikter med motspelare, medspelare, domare, publik, ja med nästan vem som helst eskalerar. Som i Per Ledins fall för ett par år sedan när måldomaren hamnade i skottgluggen för Ledins vrede och frustration och fick den föga åtråvärda benämningen ”tattare” sig tilldelad. Ledin lärde sig däremot sin läxa och nästkommande slutspel var han betydligt mer balanserad och kunde då också prestera så pass bra att han sedermera förde sitt lag till SM-guld och därefter blev belönad med ett NHL-kontrakt.
Jag är själv verksam inom idrotten som spelare, domare och i vissa lägen även som supporter. Jag står därigenom på olika sidor av planen vid olika tillfällen. På vilken sida av händelsernas centrum man än befinner sig är budskapet lika viktigt. Det gäller att älska mer än att hata! Vare sig det handlar om en roll som domare, spelare, ledare eller supporter har man i samband med ett idrottsevenemang tusen och åter tusen skäl, anledningar att reta upp sig på sin omgivning, en situation som inte uppkommer lika lätt i det vardagliga livet. Att det är så gör att det blir ännu viktigare för de inblandade att visa respekt för varandra och ha distans till sin roll. Att se helheten. För gör man inte det riskerar man att idrottens oskuldsfulla kärna och själ ytterligare smutsas ner då våldet och hatet får ta överhand.
Som supporter på sidan om har man givetvis inte lika stor del i utgången som de som befinnner sig på planen men i täta islador kan man inte förneka att det har stor betydelse för matchens utgång hur supportrarna agerar. Det ligger ett stort mandat hos klacken att påverka sitt lag i positiv riktning och lyfta laget från underläge till seger. Samtidigt blev jag även uppmärksammad om det motsatta, i matchen mellan Modo och Rögle, när domaren hamnade i centrum och publiken hetsade spelarna att ta dumma utvisningar. Detta var också enligt mitt perspektiv en starkt bidragande orsak till att Modo blev helt utan poäng trots att man dominerade matchbilden kraftfullt.
Att visa acceptans, respekt och uppskattning för samtliga aktörer blir i ljuset av detta ännu viktigare. Men att det är lätt att glömma bort dessa ideal känner jag själv till väldigt väl, som spelare händer det då och då att man tappar fokus och producerar negativ energi till sin omgivning för domslut, fula tacklingar och sådant som sägs, istället för att ha glimten i ögat och distans till det hela. Problemet med att hålla distans till spelet är att det lätt kan gå ut över passionen, kampviljan och arbetsinsatsen. När känslorna svallar, testosteronet flödar, presterar man ofta bra. Men väl där uppe, på temperamentets höjder, rinner det lätt över. Det är absolut ingenting som är lätt att behärska utan man får försöka träna på att hantera balansen mellan dessa lägen allteftersom.
Men låt utgångspunkten vara att älska istället för att hata, och som i så mycket annat i livet: fokusera på det positiva i omgivningen! Får fler rätt utgångspunkt där kommer idrottsrörelsen i det här landet utvecklas i rätt riktning och antalet tråkiga händelser i samband med matcher skulle reduceras kraftigt. Agera inte som mannen i den blå bilen, visa istället förståelse och ha överseende med de felsteg som begås i din omgivning! Älska din nästa, såsom dig själv!
