Elitseriekrönikan: Skicklighet och förtroende
Jag måste medge att jag var skeptisk när HV 71 lånade ut trollgubben Mattias Tedenby till Oskarshamn, men med facit i hand är det bara att konstatera att Fredrik Stillman svarade för ett genidrag. Skicklighet är en sak, självförtroende en helt annan – och Tedenby är inte enda beviset för det.
Jag är en av alla som hade stora förväntningar på kvicksilvret Mattias Tedenby inför den här säsongen, och var både besviken och överraskad när han placerades i HV 71:s fjärdekedja med begränsad istid.
I min bok har den kvicke och orädde teknikern redan nu en större repertoar än betydligt mer begränsade Jonas Johansson och David Fredriksson – även om de bidrar med en annan tyngd.
Efter att ha fastnat i ett fack med lite istid ville Tedenby själv, i samförstånd med HV 71, bli utlånad till Oskarshamn – ett beslut som jag var tveksam till då, men som med facit i hand har varit ett genidrag. I alla fall än så länge. I Oskarshamn fick Tedenby massor med istid och ansvar, svarade för några urläckra mål och byggde upp sitt självförtroende – ett självförtroende han nu tagit med sig till Jönköping.
Talangen har varit riktigt bra i sina tre matcher i Elitserien sedan comebacken, och senast var han med och avgjorde matchen med sitt 2-2-mål och sin framspelning till 3-2 mot Rögle.
Skicklighet är en sak – det har Tedenby så det räcker och blir över – men självförtroende är något annat – och det var något han fann i Oskarshamn.
Att man lånas ut till HockeyAllsvenskan behöver inte betyda att man är en dålig spelare, det kan snarare handla om att bygga självförtroende, få ta ansvar och växa som spelare. Det är precis vad som hänt Tedenby – och med facit i hand får man berömma HV 71:s handlande.
Jag tycker att fler spelare borde få samma chans. Inte minst Skellefteåyttern Thomas Larsson, Brynäsbacken Jonathan Carlsson och Rögleforwarden Mario Kempe – tre namn som jag direkt kom att tänka på – som har talang, men som saknar riktigt förtroende i sin klubb, eller har en begränsad roll, och som skulle behöva bygga självförtroende.
En sejour i HockeyAllsvenskan skulle kunna ge dem samma boost som Mattias Tedenby.
Förtroende kan göra under med spelare. Inte minst fallet Andreas Holmqvist är ett bevis på det – i Frölunda frystes han snabbt ut, i Djurgården fick han chansen att agera. Samma spelare med samma spelskicklighet, fast i en annorlunda miljö och ett annorlunda förtroende. Skillnaden mellan succé och fiasko är alltså inte så stor.
Anfallaren Sebastian Lauritzen som bytte bänken i Linköping mot en ordinarie plats i Brynäs är ett annat talande exempel.
Kontentan är att spelare som kört fast eller som fastnat i en begränsad roll där de egentligen inte ska vara, behöver ett miljöombyte (och förtroende) för att växa – om det sedan gäller ett klubbyte eller en utlåning är oväsentligt.
Frölundabacken Erik Karlsson är ett lysande exempel – han fastnade på bänken i Frölunda, matchas nu hårt, och framgångsrikt, i Borås, och lär vara tillbaka i Elitserien och spela ordinarie innan säsongen är över. Jag är tämligen övertygad om att han får samma boost som Mattias Tedenby.
Han har skickligheten men behöver förtroende och ansvar – och det får han i Borås.
---
På tal om förtroende så är det något som Marcus Johansson verkligen har fått i Färjestad. Visserligen är Karlstadsklubben skadedrabbad, men det går inte att peta den skicklige JVM-spelaren – inte minst efter det avgörande viljemålet mot Modo. Johansson slängde sig fram och sprätte in pucken, och det i kamp med Elitseriens kanske bäste defensive back Mattias Timander.
Snacka om vilja, snacka om mod och snacka om skicklighet.
---
På tal om självförtroende så måste också Elitseriens hetaste duo – Johan Harju och Linus Omark i Luleå – omnämnas. De två Övertorneåkillarna bär Luleås offensiv och identitet på sina axlar, och det är otroligt roligt att det är de, och inte bara importerna, som går i bräschen för lagets fantastiska november månad.
I Luleå har talangerna fått förtroende – och då talar vi också om spelare som Kristoffer Berglund, Viktor Lindgren och Mikael Lidhammar – och det har lönat sig. När maskinen Luleå nu är i rullning så ser de ganska svårstoppade ut. Självförtroendet sprutar ur öronen på Luleåspelarna för tillfället.
Imponerande.
---
Några som inte har självförtroende är Djurgården. Jag tycker dock inte, efter det jag sett, att man spelar speciellt dåligt – utan det är i själva avsluten som det brister. Spelarna jobbar stenhårt – inte minst lagkaptenen Jimmie Ölvestad – men får inte in pucken.
Man kan säga att Djurgården har blivit som Jimmie Ölvestad. En evighetsmaskin som jobbar, tacklar och skapar chanser – men som, liksom Ölvestad, har fruktansvärt svårt att omvandla chanser i mål.
Det vimlar av playmakers – Bremberg, Ottosson, Eriksson – men kanske saknas de givna målskyttarna. Robin Figren och Nicklas Danielsson ska vara dem, men har bara mäktat med fyra mål tillsammans, och med Dick Axelsson skadad saknas ytterligare en offensiv kraft.
Många spelare bidrar med mål, och bredden är en styrka, men spetskompetensen målskytte saknas.
Avsaknaden av en given målskytt – som Patric Hörnqvist – är stor.
Men målskytte handlar också om självförtroende. Något som Djurgården uppenbarligen saknar just nu.
---
En som verkligen har självförtroende är Färjestadsmålvakten Jonas Gustavsson.
Han är seriens bästa målvakt just nu. Lee Goren sade att han måste spela i NHL nästa säsong – och att han är den bäste han spelat med, och då har han ändå spelat med världsmålvakten Roberto Luongo.
Snacka om gott betyg åt Gustavsson.
