På tunn is mot djupt vatten: "Den mentala räckviddens bortglömdhet"
Marginalerna mellan fiasko och succé i idrottens värld är försvinnande små. Ett faktum som äventyrar välbefinnande hos den enskilde. Det kan väl inte vara positivt, eller?
Efter en hektisk tid börjar man så gå in för landning lagom till juletiderna. Tid till eftertanke, kontemplation - och en ny krönika signerad Angerbjörn - således. Idag tänkte jag prova på att leka lite hjärnskrynklare och fundera runt om kring det mentala spelet i idrottens finrum.
Det moderna samhället formas i mångt och mycket av resultat - och målstyrning. Kravet på den enskilde att ständigt producera, prestera, leverera lägger sig sakta och blir till ett obarmhärtigt tungt ok på den enskildes axlar. Det mänskliga i att man inte kan vara på topp jämnt, att alla har sina svackor tappar sin tyngd. Särskilt kraftfulla är kraven i det offentliga rummet, där en mindre personlighetskris kan ge ofattbara konsekvenser för den enskilde. Den enskilde bedöms inte utifrån sina enskilda förutsättningar utan sätts hela tiden i relation till vad en tänkbar rival jämförelsevis skulle kunna tänkas prestera i den enskildes läge. Detta är den mörka baksidan när resultatstyrningen likt en dimma breder ut sig över landskapet och genomsyrar samhället.
Den del av offentligheten som utgörs av idrotten är särskilt utsatt av de enorma krav som byggs upp utifrån och in i föreningarnas strukturer. Vilken roll man än har inom sin förening präglas framtiden av de extremt tidsbegränsade resultatkraven. Oavsett vem det rör sig om- tränare, sportchefer, klubbdirektörer, spelare och numer till och med läkare - så ligger dimman över den enskilde dag efter dag. Med detta adderas osökt en extra dimension till sporten - det mentala spelet. Vi människor har som bekant olika mental kapacitet att klara av kravbilder och mental press. Att den kravbilden blir så extrem att ett enda misstag kan kosta jobbet gör att man lätt kan förstå att det knäcker många människor. Många orkar helt enkelt inte med den mentala belastningen, belastning som är mer eller mindre extrem i olika sammanhang och föreningar.
Ska vi använda svensk ishockey som studieområde finns det ett antal mycket tragiska exempel på det problem jag försöker formulera. En situation som berörde mig väldigt starkt var då den före detta klubbdirektören i Västra Frölunda Benny Gustafsson dömdes till sex månaders fängelse efter uppmärksammade kontraktsbrottsfall. Något år efteråt blev Benny intervjuad i ett inslag i sportspegeln och förklarade hur situationen knäckt honom totalt. Inte så konstigt när en man i hans läge blir tvungen att ta bördan för en hel förenings skull och ensam tilldelas ansvaret för en sådan skandal. Det fanns en tomhet, en uppgivenhet i blicken när han berättade om sitt elände, hur han blivit av med sitt guldhalsband direkt när han kommit till fängelset . En tomhet som kändes helt äkta och som berörde mig djupt in i hjärtat. Två ögon som säger så mycket om så mycket.
Benny är måhända ett extremt exempel, men verkligheten är ibland obarmhärtig. Det finns inte utrymme till tålamod, det finns inte utrymme att se till den enskildes situation. Många ishockeyspelare med drömmar fastnar gång på gång i lägen där de får sitta på bänken och i vissa fall får sparken för att de inte gör det som förväntas av dem något byte, någon träning, någon match eller på något sätt inte gör det som förväntas av dem utanför isen. Tränare får sparken när det som de engagerat sin själ i inte fungerat till hundra procent och man inte vunnit tillfredställande många matcher. Välbefinnandet hos den enskilde vilar på en omänskligt skör tråd. Ja, hela vardagens möjligheter att fungera sätts på spel i något som från början varit så oskuldsfullt och uteslutande positivt som idrotten.
Jag kan bara föreställa mig hur det känns att gå omkring och vänta på att få sparken vilken match som helst om trenden fortsätter. Hur kan man leva med en sådan situation, hur kan man sova på nätterna? I organisationer som är kända för att ha lite tålamod med tränare, hur kan man ta ett jobb som tränare där och riskera hela sin framtid? Det som för många tränare är drömmen, att träna storlag som Färjestad eller Frölunda, som är kända för att sätta höga prestationsmål, skulle för mig vara otänkbart. Jag tror inte att jag skulle må bra av att leva under sådana premisser. Vinner dina spelare är hela du ett geni, kung, men om de börjar förlora är du helt plötsligt inkompetent och värdelös.
Som det ser ut nu i tabelläget i Elitserien ligger norrlandslagen Skellefteå och Luleå i topp. Två föreningar som arbetar långsiktigt och ger arbetsro åt spelare och ledare. Det ser mer bekymmersamt ut för lag som Södertälje, Djurgården och Modo. Södertälje har precis sparkat sin tränare och Djurgården gav nyligen spelaren Dick Axelsson sparken. I Örnsköldsvik talas det just nu högljutt om inkompetenta tränare, en överviktig och halvgalen målvakt och i stort sett hela laget ifrågasätts. Detta efter att man så sent som för ett och ett halvt år sedan var hyllade i hela bygden då bucklan bärgades. Trots att en stor del av spelartruppen är intakt och man vid förra landslagsuppehållet låg i topp är det ingen som anför rösten av tålamod, av lugn, arbetsro till laget. Framgångarna och resultatfixeringen har gjort omgivningen blind och det smittar givetvis av sig på laget. Det kan inte vara roligt att spela inför en tyst hemmahall. Kärleken till laget borde vara mer villkorslös än så.
Det är alltmer sällan nuförtiden då man ser spelare och ledare skratta, skoja och le i media. Mediatrycket är så pass stort och handlar så mycket om resultat och svarta rubriker att glädjen tycks försvinna. Kanske är det positivt att vi har två ickenamnkunniga lag på pappret i topp nu när vi går till juluppehåll bara för den skull. Kanske kan det framkalla mer mänsklighet till ishockeyn. Mera mjuka värden istället för att allting blir så kategoriskt. Dimman sprider sig som sagt och letar sig i hockeyns värld allt lägre ner i serierna. Jag känner själv till flera exempel som tyder på att det finns samma typ av grundproblem i ett flertal lag i tredjeserien, Division 1. Glädjen tycks försvinna, det är inte längre roligt på samma sätt. Det är en förödande trend och i grunden ett samhällsproblem. Och av erfarenhet vet jag att samhällsproblem är svåra att lösa annat än i teorin hemifrån soffan.
Men jag kan dock göra så mycket att hoppas att mina tankegångar smittar av sig och skapar frågor hos fler. Hur vill vi att idrotten ska se ut? Är det värt priset av att människor tappar sin självkänsla för att uppnå goda resultat? Vad har vi i grunden för människosyn? Är den enskildes situation i huvudtaget intressant eller handlar det bara om det kollektiva bästa? Hur långt kan man låta effektiviseringstänkandet gå innan man sätter upp handen?
Jag vet i alla fall vad jag tycker, det behövs en ökad mänsklighet inom samhället, idrotten och ishockeyn. Det finns gränser för hur mycket det mänskliga psyket kan klara och i vissa lägen är kraven på en högre nivå. För det viktigaste är väl trots allt att människor ges goda förutsättningar till att må bra. Det är åtminstone min övertygelse.
