Krönika: Moralboost, tändvätska och Challe-effekten
Båda semifinalerna i SM-slutspelet är oavgjorda efter två spelade matcher, men redan nu har det hänt en hel del. Skellefteå lär ha fått en skön moralboost i och med övertidssegern mot AIK, medan Brynäs mycket väl kan ha fått ytterligare tändvätska efter Hannes Hyvönens tackling.
Semifinalerna är två matcher gamla, och det står 1-1 i matcher mellan såväl Skellefteå – AIK som Brynäs – Färjestad. Inte alls oväntat, då ingen av semifinalerna hade någon solklar förhandsfavorit.
Alla fyra lagen har styrkor som definitivt kan prägla en kommande mästare, men hittills har man inte sett till alla dessa styrkor hos lagen. AIK behöver få igång Robert Rosén och Richard Gynge. Färjestads kollektiva försvarsspel behöver snäppas upp, och samma sak med Skellefteå. Brynäs å sin sida är kanske i dagsläget något för beroende av firma Silfverberg & Järnkrok och behöver få igång sitt underskattade djup.
---
AIK inledde semifinalspelet på det bästa av sätt när man besegrade Skellefteå med 4-1 i den första matchen. Viktor Fasth agerade då lika lugnt och pålitligt som vi är vana vid att se honom, och överglänste klart Joacim Eriksson i motståndarkassen.
Det är ju också Fasth som är nyckeln för AIK:s eventuella avancemang, tillsammans med en effektiv offensiv. Kan Fasth stå emot Skellefteå finns det stora möjligheter för att det blir finalspel för stockholmarna.
Å andra sidan ska det bli otroligt spännande att se hur AIK reagerar efter den galet tunga övertidsförlusten igår. Det är en förlust som kan knäcka vilken idrottsmänniska och vilket lag som helst. Orkar AIK ladda om, till exempel?
Extra jobbigt kan det dessutom bli när Robert Rosén och Richard Gynge har fortsatta problem med poängproduktionen.
---
För Skellefteås del kan den moralboosten som övertidssegern genererar bära långt. Revanschlustan efter förra säsongens finalförlust är givetvis stor, och kryddat med ett saftigt självförtroende kan det bära långt.
Hemmamatchen i morgon kan ge Skellefteå en fot i finalen, framför allt om det skulle bli en seger med flera mål. Ett Skellefteå i medgång är extremt starkt, det har vi sett tidigare. Men ett Skellefteå som hamnar i underläge kan också bli ett väldigt passivt lag, där rädslan att förlora igen blir större än viljan att vinna.
Visst, 2-1 i matcher är långt ifrån någon solklar ledning, men vinner Skellefteå morgondagens match blir det definitivt finalspel. Det är jag helt övertygad om.
---
Den stora snackisen från gårdagens matcher är givetvis den långa förlängningen på Hovet – och Hannes Hyvönens tackling mot Simon Bertilsson. Finländarens tackling var givetvis ful och helt och hållet onödig, men är långt ifrån det värsta vi har sett den här säsongen.
Hyvönen är definitivt avstängd i morgondagens match på grund av det match penalty han drog på sig. Totalt blev det 52 utvisningsminuter för Hyvönen i den situationen, vilket är en bedrift i sig.
Nu lär Färjestads forward få ytterligare någon eller några matchers avstängning, och det med rätta. Dock lär hans frånvaro inte påverka Färjestad allt för mycket, vare sig kort- eller långsiktigt. Det ska också bli intressant att se hur Brynäs agerar under morgondagen – blev den här tacklingen ytterligare tändvätska för laget?
I övrigt har de två inledande matcherna för Brynäs varit som väntat. När Jakob Silfverberg och Calle Järnkrok producerar så är förutsättningarna för att vinna matchen väldigt stora. Att stänga ner den duon blir givetvis nyckeln för Färjestad, som har haft vissa problem med Brynäs speed och energi.
---
Till sist några ord om Kvalserien, och framför allt Djurgårdens situation. Att det blir spel i HockeyAllsvenskan för DIF nästa säsong känns redan klart, även om en matematisk möjlighet att hålla sig kvar i Elitserien fortfarande finns.
Det är på sitt sätt fascinerande att se så många professionella hockeyspelare vika ner sig så brutalt, både mentalt och fysiskt.
Att namn som Daniel Tjärnqvist, Kristofer Ottosson, Christian Eklund och Kyle Klubertanz i princip inte har bidragit med någonting i poängprotokollet är bedrövligt. De tre förstnämnda är Djurgårdsprofiler och borde rimligtvis tända till på fulla cylindrar när DIF riskerar att trilla ur Elitserien – men icke.
Mika Zibanejad åker mest runt och ser ut att längta tillbaka till Nordamerika, medan unga jättetalanger som Pontus Åberg och Patrick Cehlin bänkas. Challe Berglund låter alltså frustrationen gå ut över unga spelare som sannolikt ska vara med om att försöka spela upp Djurgården i Elitserien igen, istället för att sända veteranerna och de – på förhand förmodat – ledande spelarna ett budskap. Många av dem lär ju troligtvis inte vara kvar nästa säsong ändå. Är det verkligen rätt väg att vandra?
Är det den Challe-effekten Djurgården ville se?
