Lagbanner
Stefan Liv, Alltid saknad, Aldrig glömd
"Alltid saknad, aldrig glömd"

Stefan Liv, Alltid saknad, Aldrig glömd

Idag är det den 7 september, det är en dag som alltid känns lite extra i hjärtat. Idag är det 7 år sedan den fruktansvärt hemska olyckan i Jaroslav inträffade och slet ett helt hockeylag ifrån oss. Den slet ifrån oss en utav de största personerna genom historien i svensk hockey.

Stefan Liv föddes den 21 december 1980 i den polska kuststaden Gdynia. Han lämnades bort till ett barnhem då hans mamma var för ung för att kunna ta hand om honom och hans pappa inte fanns med i bilden. Han adopterades sedan när han var drygt ett år gammal av Anita och Jens Liv och fick då flytta till byn Norrahammar strax utanför Jönköping. Han hette vid den här tiden Patryk Sliz när han kom till familjen som gav honom namnet Stefan. Just namnet Patryk behöll han som ett tredjenamn.
 
Han startade sin hockeykarriär den lokala föreningen HC Dalen hemma i Norrahammar. När han sedan hade blivit 14 år flyttade han sedan till HV71:s juniororganisation och fick då börja spela med klubbens J-18 lag. 6 år senare skulle han få sitt stora genombrott när han som 20-åring fick stå totalt 46 matcher i Elitserien säsongen 2000/2001. Sommaren efter blev han sedan draftad av Detroit Red Wings i fjärderundan som totalt 102-spelaren. Inte visste han nog då att han skulle bli en av de största personerna i svensk hockey genom historien.
 
Stefan förde sedan HV71 till klubbens andra SM-guld i en tajt finalserie mot Färjestad som HV tillslut vann med 4-3 totalt i matcher. Det mest anmärkningsvärda var att i de fyra matcher som Stefan stod så höll han nollan i samtliga. Karriären fortsatte sedan med ett OS-guld i Turin år 2006, ett VM-guld i Riga samma år. Det blev dubbla SM-guld med HV71 år 2008 och 2010 innan det sedan var dags att ta steget över till KHL. Han skrev då på för klubben Sibir Novosibirsk och hade en så bra debutsäsong att han blev utvald i KHL:s All-star lag. Men Stefan ville sikta högre mot att kunna vinna Gagarin-cup och skrev därför på för storsatsande Lokomotiv Jaroslav inför säsongen 2011/12.'

 "Det är svårt att skriva denna text utan att kunna hålla tillbaka tårarna"
Men den 7 september 2011 inträffade den ofattbara tragedin som bara fick ske. Lokomotiv skulle resa till KHL-premiären för att möta Minsk på bortaplan.  Laget skulle flyga under morgonen men straxt efter start från Jarsolavs flygplats förlorade planet höjd och träffade en mast i närheten av flygfältet vilket ledde till den ofattbara tragedin. 43 av 44 personer ombord förolyckades och det sägs att olyckan berodde på grund av att piloten hade satt foten på bromsen, inte uppnå tillräcklig hastighet eller tillräcklig höjd. Hela hockeyvärlden var i chock. Ett helt hockeylag var borta.
 
Det är svårt att skriva denna text utan att kunna hålla tillbaka tårarna. Stefans storhet går knappt att beskriva med ord. Inte bara hans fenomenala målvaktsspel där han bar HV71 fram på sina axlar till tre SM-guld och medaljer med Tre Kronor. Men framför allt var det personen Stefan Liv och förebilden för bland annat en ung kille som mig vid den här tiden.
 
"Och jag som alltid ville vakta kassen ville vara Stefan Liv"
Det här var tiden runt 2006 då jag som en 10-årig grabb började intressera mig för hockey. Jag är uppväxt i Örebro som vid den här tiden spelade i Division 1 i en läckande islada. Därför följde jag ofta Elitserien när det sändes på TV4 på lördagseftermiddagarna. Jag kommer ihåg att tyckte att den där målvakten i HV71 med den där häftiga masken var bra häftig. Hans blixtsnabba plockhandske minns jag speciellt och hans snabba sidledsförflyttningar. Men framför allt så minns jag en varm person som ofta bjöd på sig själv i intervjuerna. Han verkade vara den där oerhört godhjärtade lagkamraten som ställde upp för dig i vått och torrt.  En kille som nästan gick runt med ett leende på läpparna som smittade av sig.
 
Efter matcherna kommer jag ihåg att jag gick över till mina grannar för att spela streethockey där vi lekte att vi var en spelare i slutspelslagen. En av grannarna ville alltid vara Tommi Kallio, en annan ville vara Pelle Prestberg. Och jag som alltid ville vakta kassen ville vara Stefan Liv. Färjestadsspelaren Rickard Wallin sade det så bra om Stefan Liv här i våras under Hockey VM- Man tyckte inte om att möta Stefan Liv, men man ändå tyckte ändå alltid om honom.
 
Den 10 januari 2012 hissades Stefan Livs tröja med nummer 1 på ryggen i en ceremoni som när jag nu kollat på den igen biter tag i varenda led i kroppen, som gör att näsan börjar rinna och som gör att ögonen blir alldeles fuktiga. Det är då som man också får en tankeställare att livet kan vara så otroligt skört. En tanke att vi ska vara oerhört rädda om våra nära och kära.
 
Stefan Liv kommer dock alltid att finnas med i svensk hockey, vi blir påminda om hans enorma kärlek till sporten och sina lagkamrater genom hans hederspris Stefan Liv Memorial Trophy. Genom hans hissade tröja inne i Kinnarps och de starka banden med alla supportrar ute i landet, de kan aldrig brytas. Men framför allt så lever han kvar genom sönerna Herman och Harry som har blivit 11 respektive 9 år. Herman har också blivit målvakt och spelar nu med en hyllning till pappa på masken i HV71.
 
Och när jag någon gång i framtiden kanske ska skola in nästa generations hockeysupportrar så kommer jag att berätta om en utav de största inom svensk hockey. Jag kommer berätta om hockeymålvakten men framför allt om personen.
 
Stefan Liv, alltid saknad, aldrig glömd.
 

Andreas Lundskog2018-09-07 04:09:00
Author

Fler artiklar om Hockeyzon