Krönika: I en förändringens värld där allt förblir detsamma
En kärlek. En stad. En förening. En gemensam nämnare. En värld. Vi är alla en del av den, och vi är alla med och skapar den till vad den är. Vi utgör den, och det gäller att vi vårdar den. Det är den värld vi håller så kär. Vår värld.Den värld vi lever i. I en förändringens värld där allt förblir detsamma.
Vår värld är färgad grön och vit.
Den stavas ishockey i allmänhet, och Färjestad Bollklubb i synnerhet.
Det är en värld som är öppen för vem som helst att ta del av, men samtidigt en som automatiskt är stängd för de som inte känner sig hemma i den.
Vi lever i en bubbla, i en värld som känns påhittad för de som inte förstår, men som för oss som lever i den många gånger är mer verklig än den tillvaro vi delar med de andra.
Vår värld är en verklig dröm.
På tal om dröm så hade vi en sådan.
Vi hade vår dröm. Vi hade vårt lag. Vi hade vårt lagbygge.
Alla pusselbitar fanns på plats, men tyvärr föll de inte inom den ram som var av yttersta vikt att befinna sig inom för att få det att hålla ihop. För många bitar skavdes av i kanten, nöttes ut, och bidrog till att de noga utskurna mönstren inte passade i slutänden.
Ska man vara rakt på sak var det för många huvuden som var någon annanstans än där de borde vara. Det var för många som åkte runt och gömde sig, som inte ville ta det ansvar som krävdes. För många som inte vågade i det läge där mod är den mest avgörande detaljen mellan att nå hela vägen och att få kliva av innan det ens börjat på riktigt.
För att ta det här med ärlighet ytterligare en nivå var vi aldrig nära. Inte ens hyfsat.
Snälla pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Eller pokaler.
Punkt.
Vår värld är skör.
Den balanserar ofta på en tunn lina där skillnaden mellan att falla hårt och lyfta mjukt avgörs av de så ständigt närvarande marginalerna. De små marginalerna.
De marginaler man behöver ha på sin sida för att lyckas nå det där målet som ständigt är det enda som räknas.
Det gäller att man gör det jobb som krävs för att få just det. Det gäller att man bestämt sig.
Tyvärr verkar många av oss som inte utgör själva kärnan(läs: laget) redan gjort det, bestämt sig, men i motsatt bemärkelse; bestämt sig för att inte vara en bidragande orsak till att vinna dessa marginaler över på vår sida.
Jag kan förstå att man vill uttrycka sin åsikt.
Jag kan förstå att man vill diskutera både för- och nackdelar med gällande hur vi väljer att skapa det som skall bära vår dröm.
Jag kan förstå mycket, men det finns gränser.
Tydliga gränser.
Just nu pågår-, och har så gjort under en längre tid, någon sorts tjuvskytte på de som gör sitt för att skapa det som skall göra att den dröm vi alla delar på denna gång blir verklighet.
Det är helt otroligt hur många självutnämnda experter som plötsligt dyker upp när det öppnas upp en möjlighet till att skjuta fritt, och alla vet att det inte krävs särskilt mycket för att våga ge sig på en motståndare som väljer att inte slå tillbaka.
Det klagas friskt, det höjs röster till höger och vänster om allt och ingenting och det fälls hot om att inte stå bakom föreningen.
Ursäkta språket, pardon my french, execuse moi; var fan tar ni vägen när vinden vänt?
Jo, ni blåser bort. Ni blåser bort med den, då den vänts emot er. Era röster ekar då tomt mot den vägg som den där vinden dåmera utgör, ni vet, den där väggen som byggts av de som står bakom den. Som väljer att stå i samma riktning, oavsett vilket håll den än må blåsa.
Men jag ger mig fan på att ni ändå försöker stå längst fram i hyllningståget om det skulle visa sig att den person ni smutskastat bevisar att den hela tiden hade rätt.
Jävlar vad jag kan ge mig fan på det.
Jag säger det igen: vår värld är skör. Jävligt skör.
Om du skapar ett motstånd inom en bubbla är risken för implodering av överhängande karaktär, och skulle så bli fallet innebär det slutet för densamma.
Enkel logik, simplare än simpel, men ibland kräver situationen att man tar ner perspektivet till en lägstanivå för att få chans att förstå det i sin större omfattning.
Vill du ge dig in i matchen, se då till att du är väl förberedd och har på fötterna.
Vill du ge dig på en motståndare som inte försvarar sig, se då till att ditt samvete är rent innan du slår första slaget.
Vill du kritisera ”fakta”, se då till att du vet att det är just fakta.
Men, viktigast av allt; stå för dina ord, och ge fan i att hylla den du tidigare sågat när det vänder.
Det gömmer sig alltid mer bakom kulisserna än vad man tror.
Så jävla mycket mer. Tro mig.
Alltid.
I detta nu har vi ännu en gång vårt lag.
Vårt nya lag. Vårt nya lagbygge.
Ett lagbygge där pusslets olika delar antagit en ny form, men där slutresultatet när alla bitarna faller på plats skall vara detsamma som föregående säsong. Detsamma som den gamla drömmen, om den hade gått i uppfyllelse. Detsamma som varje säsong.
Det är så det fungerar i denna av världar. I vår värld.
Kraven är ständigt höga, så höga de kan bli, och målet är konstant.
Allting förändras, men förblir ändå detsamma.
Så, låt oss bygga på en ny dröm. En ny gemensam dröm.
Låt oss se till att lägga det där pusslet hela vägen ut.
Alla för en. En för alla.
Alla för Bollklubben.
En värld. En tillvaro.
Vår värld. Vår tillvaro.
Vi är alla en del av den. Vi lever alla i den.
I en förändringens värld där allt förblir detsamma.
------------------------------
Så, mina vänner, tills nästa gång…
”Fråga den som själv frågvis är, ty vägen till visdom vandrar ur viljan till vetskap.”
Lättare listan:
http://open.spotify.com/user/railyyyy/playlist/67e6yHRiSn0M6z7V1lryQs
Tyngre listan:
http://open.spotify.com/user/railyyyy/playlist/3aFa9hvfUYGT2YAo5zLdYJ
------------------------------
RickardReinli@Twitter
