I nöden prövas vännerna
Jag ska villigt erkänna: Det var med tunga steg jag på lördagseftermiddagen äntrade LLA för den utlovade hockeyfesten mellan mitt kära FBK och serieledande Frölunda.
Anledningen till detta var dock varken det prekära tabelläget, braskande kvällstidningsrubriker eller ens tanken på alla dessa hånfulla, skadeglada motståndarsupportrar som plötsligt, och i en aldrig sinande ström, tycks dyka upp bakom vartenda gathörn i dessa de bistraste av tider. (Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen, och efter de senaste veckorna är jag tyvärr böjd att hålla med.)
Nej, min olust berodde nog snarare på den känsla som jag hade fått när jag mindre än två dygn tidigare hade bevittnat vad som måste ha kvalat in på topplistan över de sämsta matcher som jag någonsin sett mitt favoritlag spela. Och jag har sett ett par matcher genom åren, bör jag kanske tillägga.
Både FBK och gästande Timrå var en sorglig syn. Två desperata lag utan självförtroende och utan allt det där som utgör hockeyns själ: fart, skärpa och kyla. Att svackor kommer är helt naturligt – som vi alla minns hade FBK en riktig dipp även under förra säsongen – men det var plågsamt att se laget i sitt hjärta så bleka och tagna av stundens allvar.
_ _ _
Precis som alla andra har jag sökt förklaringar och letat efter snabba lösningar efter den katastrofala inledningen: Varför levererar inte spelare som nyss var bäst i Sverige? Hur stor skada tar både kollektiv och individ mentalt av situationen? Och varför lyckas inte tränarna vända på steken? Vilka åtgärder planerar Kocken, och finns det verkligen någon spelare ute på marknaden som skulle kunna komma in och faktiskt göra skillnad?
Men en sak behöver jag aldrig fundera över, och det är om jag ska finnas på plats i arenan eller inte. Riktiga supportrar stannar inte hemma bara för att det går knackigt, och man bär sin FBK-sköld med samma stolthet oavsett var laget för stunden huserar i tabellen. Ska man stå där i vårsolen och sola sig i guldglansen ska man banne mig också stå pall när det blåser upp till storm. Vi som minns säsongen 93/94 vet vad det innebär. I nöden prövas vännerna.
Med tanke på allt detta var det därför fantastiskt att få stå där på lördagseftermiddagen och se ett helt nytt FBK födas ute på isen.
Beslutsamma, tålmodiga och revanschsugna spelade man som om de första elva omgångarna bara hade varit en dålig dröm, och plötsligt såg man ut som de svenska mästare man ju faktiskt är. Frölunda, som ändå redan hunnit förlora två poäng till ”krislaget Färjestad” på hemmaplan, såg nästan lite förvånade ut och lyckades inte heller utnyttja sin smakstart till att ta det mentala greppet om matchen.
”Var är mästarna?” skanderade den tillresta Frölundaklacken lite hånfullt vid matchstart. Men även de måste ha sett förvandlingen, för jag hörde dem inte skrika ramsan fler gånger. Fortsätter bara Färjestad att spela som man gjorde igår finns det goda chanser att man får möjlighet att försvara sitt guld i vår.
_ _ _
Vad var då skillnaden mellan det Färjestad som vi sett tidigare under säsongen och det som igår bidrog till att förpassa Frölunda ned till andraplatsen? Jag skulle säga att det framför allt handlade om tre saker:
1. Jämnheten
Tidigare under säsongen har man varit alldeles för ojämna sett till både hela perioder och mellan byten. Istället för att mala på och bibehålla trycket med alla femmorna, som varit ett av FBK:s signum, har det istället varit stora skillnader från byte till byte. Detta gör att man inte har fått till det hårda tryck som obönhörligt mal ned motståndarnas försvar.
Anfallen har ofta varit korta, och alldeles för ofta desperata enmansutbrytningar, där eventuella avslut kommit från alldeles för långt håll. I lördagsmatchen fick vi se ett betydligt jämnare spel med betydligt längre anfall och lite bättre avslut då femmorna kuggade i och tog vid där tidigare skift hade avslutat.
2. Ledarna
Det har talats mycket om ledargestalterna, och om deras frånvaro i årets upplaga av FBK. Igår såg vi hur spelare som Wallin, Berglund och Micke klev fram och visade vägen. Och vi fick njuta av Frögrens formidabla återkomst till rinken. Den killen är en livs levande synonym till ordet pondus!
3. Självförtroendet
Om straffavgörandet i torsdags var en demonstration av hur dåligt självförtroende påverkar prestationsförmågan så var lördagens match en demonstration av den styrka som ett lag som sluter sig samman och tillsammans kämpar sig igenom tuffa tider får. Ängsligheten man ibland kunnat se framför allt i egen zon var borta, och ytterligare en positiv effekt var att man inte backade hem lika långt i omställningsfasen. Det mentala är en tung bit i den moderna elitidrotten, och lördagens revansch för torsdagens magplask visar på stor styrka och moral hos spelarna.
_ _ _
Det ska poängteras att krisen ännu inte är vare sig avvärjd eller bortglömd. För att reparera en sådan risig start kommer det att krävas mycket av laget och varje spelare under de resterande dryga fyra femtedelarna av grundserien. Det kommer inte heller att finnas något utrymme för någon större formsvacka om man ska kunna ta igen de poäng man förlorat och hamna på säker mark. Och det är naivt att förvänta sig någon spikrak resa mot toppen. Hockey fungerar sällan så.
Utan tvekan finns det fortfarande saker att förbättra och detaljer att slipa på. Det är viktigt för både laget och spelarna som individer att börja få bättre utdelning på chanserna som man trots allt skapar, och dessutom måste man se till att bli bättre på att hålla sig borta ifrån utvisningsbåset.
Men det viktigaste just nu är att ingen - vare sig spelare, fans eller övriga hockeysverige - längre behöver tvivla på att FBK anno 2011/2012 har den kompetens eller den slagkraft som krävs för att kunna vara med och slåss i toppen. Det visade man med all önskvärd tydlighet i gårdagens vinst mot topplaget Frölunda!
Och det var precis det förlösande budskap som vi alla har längtat efter.
