Södertälje - AIK1 - 3
Ingen förlust bakom gathörn i Södertälje
Alla vet om hur det förhåller sig. För ett lag som lyckas rada upp segrar efter segrar står en förlust och lurar bakom ett gathörn. AIK kom till Scaniarinken i Södertälje med tretton raka vinster. Frågan var därmed: Var det i Björn Borgs hemstad det där förrädiska gathörnet skulle dyka upp? Svaret är ett rungande Nej!
Det fungerade bra att vandra Bellevuegatan fram, gå runt hörnet in på Torekällgatan utan att en torsk stod och lurade. Istället kunde man lugnt dra iväg ett slagskott mot en världeberömd garageport på Torekällgatan 30 och inkassera ytterligare tre poäng.
AIK står nu på fjorton raka segrar och känslan är att det krävs mycket för att slå oss. SSK lyckades inte trots ett massivt övertag i första perioden och ett ganska tydligt sådant i slutperioden. Orsaken tycks stavas trygghet. Vi kan bli tillbakatryckta i långa stunder men i försvarsarbetet verkar alla AIK-spelare veta exakt hur de ska agera och de handlar sedan utifrån vad de vet.
Vi fick se en intensiv hockeymatch som - vilket nämnts - till ganska stor del dominerades av Södertälje men dominansen var ändå något av en chimär. Trots stort skottövertag, ganska tydligt övertag beträffande puckinnehav skapade SSK inte jättemånga supermålchanser. Vad öppna lägen beträffar var AIK lika vassa som Södertälje.
Matchen var i hög grad en match mellan lagens båda målvakter. Frans Tuohimaa i SSK och Jonathan Stålberg i AIK. Båda var mycket bra. Stålberg hade betydligt fler skott att mota men ser vi till de där riktigt kvalificerade räddningarna var det relativt jämnt skägg. Vilket bekräftar att AIK:s trygga försvarsspel ledde till att Södertäljes avslut mestadels kom ur mindre farliga lägen. Jonathan själv uttryckte det bra när han i intervjun efter matchem menade att ”de lyckades ofta träffa mig”.
Visst, SSK hade en läskig stolpträff men å andra sidan hade såväl Bellerive som Pooley och Åkerström rätt vidöppna lägen som mycket väl kunde ha resulterat. Min poäng är att - matchbilden till trots - AIK-segern absolut inte var vare sig orättvis eller omotiverad. Efter att tydligt ha haft matchen mot Mora i kroppen i öppningsperiden stod AIK upp och gjorde det bra i akt två och tre.
Nu har vi fjorton raka segrar. Det hockeyallsvenska rekordet - som delas av MoDo och Timrå är inom klart räckhåll. Det sätt som Roger Melin lyckas få sina spelare att bemästra alla tänkbara olika situationer och matchbilder är utan överdrift imponerande. Det, mina vänner - kan leda hur långt som helst.
Närmast väntar Västerås och sedan serieledande BIK Karlskoga. Vinner vi båda har vi tangetat rekordet för segersviter i hockeyallsvenskan. De båda lag som tidigare lyckats vinna sexton raka har avancerat till högstaserien - just sayin’.
Det faktum att AIK har skador på viktiga pjäser som Norin, Bagenda och Zetterberg och även haft skada på Pooley gör inte de prestationer vi fått se varje vecka sedan årsskiftet sämre. När spelartruppen drabbas av skador måste andra kliva fram. Ikväll vill jag - utöver nämnde Stålberg - lyfta Oskar Magnusson. Vilken speed, vilken fighterattityd. Hans förabete till Sjöbergs mål ikväll var av allra yppersta klass.
Man ska glädjas så länge man har saker att glädjas över. I nuläget är det en ynnest att vara gnagare. Ifall jag räknar rätt har AIK under Roger Melins ledning vunnit 18 av 21 matcher. Det skojar man inte bort. De kan bli t´riktigt kul framåt våren. Nu kör vi vidare. Framåt stolta AIK.
