It´s time for a change
Efter senaste säsongernas enorma besvikelse är Trojaredaktionen tillbaka nu som först. En hel säsong senare och efter massor av runnet vatten under broarna är det nu hög tid för förändringar!
Glädjen var stor när Troja tog steget upp i HA igen inför säsongen 2017-2018, det fanns då enormt med framtidstro bland supportrarna. Avancemanget skedde via ett snudd på overkligt spännande playoff och därefter en gastkramande kvalserie där Niklas Lehmann avgjorde i sista matchen mot Huddinge med 30 sekunder kvar.
Vi Trojasupportrar trodde då att det roliga verkligen skulle börja efter harvandet i ettan under tre år. Flera mycket märkliga ageranden fick istället en negativ stämning att dra in över klubben och den sammanhållning bland alla inblandade Trojaner som funnits i avancemanget skulle slitas isär.
Det hade funnits en slitning mellan Troja och dess supportrar under många år men som på något sätt läktes under vid avancemanget, ett avancemang som aldrig hade kunnat ske utan den enorma support som Troja fick från läktaren under kvalet.
Mycket förvånande var det därför när supportrar inför premiären i HA 2017 blev portade. Det har redan skrivits mycket om detta och oavsett vad som sagts så går det nog inte agera mycket klantigare av en klubb som är beroende av sina supportrar. Det känns lite som att ”tack för att ni supportrar hjälpte oss upp men här får ni nu en kniv i ryggen”.
De mycket luttrade supportrarna med enormt stora Trojahjärtan var snart tillbaka på läktaren och det skapades återigen fantastisk stämning i LA. Troja fick ett härligt stöd genom HA men åkte ändå till sist ner i ettan igen.
Anledningen till det stavas en icke agerande ledning. Det borde varit självklart att försöka göra något åt det klickande Trojamaskineriet långt mycket tidigare än vad som skedde. Efter tre års enormt kämpande för att ta sig tillbaka till HA så borde det varit självklart att chansa lite för att hänga kvar. Tränarbyte borde såklart skett långt tidigare än med fyra omgångar kvar av kvalserien, det blev nästan bara tragikomiskt när man var så sen på pucken. Tingsryd agerade långt tidigare och spelar i HA, Troja agerade inte och spelar i ettan.
Till säsongen 2018-2019 var Troja då åter i ettan. Där har Troja varit innan och alltid tagit sig tillbaka, mycket på grund av det fina stödet från läktaren. Denna säsong skulle dock Troja bli utan detta stöd. Anledningen var att Trojas supportrar känt sig misshandlade av Troja under flera års tid och att det nu var dags att sätta ner foten från deras sida.
Trots att en hel säsong nu gått så har inte dessa supportrar kommit tillbaka och stämningen har således uteblivit. Vi pratar här om supportrar som i princip offrar allt de äger för att Troja ska vinna matcher, vi pratar om de supportrar som åker långt iväg för att stötta Troja på plats medan andra sitter i TV-soffan och tittar. Vi pratar helt enkelt om supportrar som älskar Troja av hela sitt hjärta.
Det sägs från Trojahåll att man har försökt få kontakt med dessa supportrar men självklart hade detta varit löst för länge sedan med en agerande Trojaledning. Precis som när Troja åkte ner så förstår man inte allvaret. Nu handlar det om en läktarkultur som byggts upp under årtionden och där alla dessa supportrar behövs för att den läktarkulturen ska finnas. Läget är allvarligt och detta måste lösas snarast annars är risken väldigt stor att Ljungby står med en stor fin arena men inga supportrar.
På tal om supportrar så blev man även mycket förvånad när det delades ut pris till årets supporter i slutet av HA säsongen 2017-2018. Det delades ut till en supporter som hade varit trogen sittplatsare under väldigt många år som jag förstod det. Hur det är möjligt att en supporter som Roland ”Guddarparen” Johansson inte istället får detta pris är för mig helt obegripligt. Roland har åkt på bortamatcher i 60 år och borde varit det självklara valet. Att ens fundera över ett annat val än Roland är inte rimligt. Troja lär aldrig någonsin igen få en sådan supporter igen, det borde till och med vara unikt inom hela hockey-Sverige med supportrar som förutom i princip alla hemmamatcher åkt på över 1000 bortamatcher under sina år som supporter.
Säsongen 2018-2019 blev som sagt var ingen höjdare. Troja hade ett hyfsat lag på planen men spelare lämnade laget under säsongen och nya kom in. Det var helt enkelt en rörig säsong där det varken fanns någon riktig tro på lyckad säsong varken på planen eller läktaren. Den uteblivna stämningen gjorde även det att glädjen med att ta sig till arenan försvann. Det slutade i alla fall till sist med playoff 2 och man får ändå ge heder åt laget och tränarstab som faktiskt kämpade på bra trots det som hände runt omkring.
Nu är det snart årsmöte och summering av den gångna säsongen. Vi får hoppas att man snabbt drar ett streck över denna och siktar framåt och uppåt. Det finns nu tid för förändring. Klubben måste för det första ha in pjäser som tänker utanför boxen, de som bara ser möjligheter, de som kanske är väl visionära på gränsen till lite smågalna. Klubben måste för det andra ha in pjäser som förstår att supportrarna är viktiga. För en så förhållandevis liten klubb som Troja kan inte en enda supporter undvaras, speciellt inte de som åker mil efter mil och som skriker sig hesa match efter match för klubben i sitt hjärta. Klubben måste för det tredje ha in pjäser som vågar agera och agerar i tid när så behövs med t ex förstärkningar och tränarbyte. Lyckas Troja med detta så är klubben snart ett lyckligt HA-lag igen. Troja ska med de förutsättningar som finns med hockeyintresse, publik, sponsorer och hockeykultur inte vara ett mellanmjölkslag i division 1, Troja ska höra till övre delen av HA.
Nu hoppas vi Trojaner att vi får en utåtagerande visionär klubbledning med framtidstro, en stark trupp, en kanonsäsong i ettan med stort stöd från läktaren och med ett lyckligt avancemang till HA i slutet av april 2020.
