Djurgården - Växjö3 - 4
Kampen på Hovet
Då var det match på Hovet igen. En arena där Växjö har haft oerhört svårt att vinna. Kampen, för en sådan var det, blev så jämn som det bara går.
Efter KHK matchen så ville jag se ett mer disciplinerat Växjö. Mer grovjobb och bättre passningar. Grovjobb blev det. I och med att Djurgården jobbade lika hårt så blev det en kamp snarare än skönlir när serieledaren mötte trean i tabellen. Trots Djurgårdens hårda arbete så var Växjö det klart bättre laget i första perioden. 3-13 i skott på mål i första perioden till Växjö ger en fingervisning om hur läget stod till. Dock är det bara puckarna som går in i mål som räknas när poängen ska delas ut, och efter första perioden stod det 1-1 i det avseendet.
I andra perioden blev det ombytta roller. Där vann DIF skotten med 13-4, men det finns en enkel förklaring till det hela. I podcasten 3-5-2 om Allsvenskan i fotboll så berättar f.d. Örebro-tränaren Alexander Axén att en av publikens uppgifter är att sätta press på domaren för att få med sig domsluten. Det är publiken på Hovet oerhört bra på. Det buas, ordentligt, åt varje domslut som går emot Djurgården. En solkar offside, burop. En icing, burop. Utvisning mot sig, burop. Inte utvisning med sig, burop. Utvisning med sig, burop. Det buas åt allt. Avblåst för spelarskada, burop. Detta sätter en press på domaren som tillslut kan ta felaktiga beslut. Så skedde också i denna match. I andra perioden, när man har som längst till båset och svårast att byta, så spelade Växjö boxplay i 3 olika tillfällen. Detta är oerhört jobbigt och krävande för de som är inne. Att Noah Welch, som är så viktig i egen zon, var utvisad två av gångerna gjorde inte saken bättre. Hans andra utvisning är rentav felaktig, där han går in för att stoppa motståndaren med kroppen men åker ut för hakning. Något som Sam Hallam skrek åt domaren för. När den vanligtvis så kylige Hallam reagerar så, då vet man att något är alldeles åt skogen fel.
6 sekunder efter sitt tredje powerplay i andra perioden så tar DIF ledningen med 2-1. Att trötthet i Växjö-laget kan ha varit en orsak är inte en långsökt tanke. Om man tänkte att nu kunde det inte bli värre så jinxade man nog Växjö rätt hårt. I början av tredje så utökar DIF ledningen till 3-1 efter en snabb kontring. 3-1 i baken, trötta efter en sliten andra period, på bortaplan i en arena där man haft så oerhört svårt att segra. Det såg tufft ut. MEN, man kan aldrig räkna bort Växjö. Man har en oerhört kämpa anda, man ger sig aldrig och under denna säsong så har man 2 vapen man inte haft tidigare. Ett vasst powerplay och Elias Pettersson. Nu hör ju dessa saker självklart ihop då Elias, inför matchen, var den som gjort näst flest poäng i powerplay i SHL denna säsong. En statistik som han snabbt förbättrade efter att ha göra ännu ett powerplay mål, denna gång från blå.
Växjö fortsatte mala på. Att man har 4 kedjor att spela måste vara oerhört viktigt i såna här matcher som kräver så mycket kamp, samt i ett tätt spelschema med matcher varannan dag. Samtidigt som Växjö tryckte på så hade DIF kontringar som inte alls var ofarliga. Dock verkade Fasth inte sugen på att ännu en gång släppa in 4 mål i en match. I sista minuten av tredje hade också Fasth lämnat kassen, allt för att få in en kvittering. Skulle Växjö göra ännu en upphämtning? Klockan tickar på. Den stannar på 00:33. Elias Pettersson har gjort det igen. Han gör sitt andra mål för kvällen, och Växjö är ifatt.
En, som alltid, svängig overtime blev mållös och det blev straffar. Det satt långt inne. Många straffar. Många missar. 3 mål, varav två till Växjö och Växjö går därmed segrande ut från Hovet. Calof satte den avgörande straffen och tidigare hade Welch (!) också satt sin. Poängen var oerhört viktiga, Färjestad förlorade. Men kanske än viktigare är vetskapen om att man kan vinna på Hovet. Att man kan komma ifatt. Att man aldrig ska ge upp. Att hårt jobb lönar sig. Det kan vara guld värt till våren.
