Krönika: Det är hjärtat som får oss att le igen
Jag har varit och petat här förut. Kanske för att ämnet fascinerar mig, kanske för att jag tycker att det är en viktig del av sporten. Men hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än hoppas – krymper klubbhjärtat för varje dag som går.
Att tvingas ner i allsvenskan har alltid varit en mardröm. Och alla föreningar som har överlevt kvalserien – med blodsmak i munnen – har nog aldrig pustat ut så mycket som när de inser att marken äntligen är säker. För det är inte bara spelarna som blir lidande, hela kansliet – människorna som jobbar omkring laget och i lagets absoluta närhet – får sina liv omöblerade. Det sker förändringar som gräver sig djupare än våra ögon kan se. Och att påstå att det inte är en tragedi, det är bara ett dumt sätt att skjuta undan helvetet. Det är bara ett dumt sätt att försöka gå vidare – som om ingenting egentligen har hänt.
Att vara en del av den här resan, att tvingas uppleva vad en kvalserie verkligen är, ännu värre – vad en nedflyttning innebär: det är något som gör en lite konstig i huvudet. Det är något som kan bryta ner den starkaste kärleken, omvandla allt till något svagare – till något svalare.
Därför greppar vi om något väldigt viktigt. Vi har pratat om ämnet förut, och det är så skört att det kan få oss att spotta mot spelare som har gått åt andra hållet – som inte har levt upp till det. Klubbhjärtat betyder mycket i dessa tunga tider. En del skulle säkert påstå att det betyder allt. Ibland tror jag att jag tillhör de sistnämnda – även fast jag vet att ishockey är så mycket mer.
Men det spelar ingen roll. När dramatiska förändringar sker, när en förening tvingas byta skal, känns det alltid tryggt att kunna krama om klubbhjärtat. Kanske för att det känns som en trygghet, kanske för att man vill påminna sig själv om vackra glansdagar. Hur det såg ut innan allt brast.
Vi har redan fått uppleva klubbhjärtat, sett hur mycket det betyder för en sjunkande förening som behöver hjälp att andas. När Christian Eklund skrev på för Djurgården och drog igång sitt ”Hem-med-Linkan”-korståg var det omöjligt att inte att dras med. Då gick det inte att blunda för Eklunds fantastiska klubbhjärta. Och Fredrik Bremberg – som har räddat Djurgården så många gånger att jag nästan måste sätta mig ner varje gång jag tänker på det – återvände till sin älskade förening. Även fast han tidigare har blivit nekad, även fast han tidigare inte varit önskvärd.
Det – om något – är en kärlekshistoria. En alldeles underbar kärlekshistoria.
Men det slutar inte där. Jimmie Ölvestad, som har tacklats för klubbmärket, som har slagits för sitt lag – slog följe och lämnade sin signatur som ett perfekt kärleksbrev till fansen. Och att Henrik Eriksson, som hade anbud från elitserielag, såg sin chans att återvända till sitt riktiga hem var något som fick oss att stanna upp i mörkret för att göra något vi inte hade gjort på väligt länge: le.
Jag vet att vi slungas in i tider där klubbhjärtat får mindre och mindre betydelse. Där pengar styr precis allt. Och som riktig support smärtar alltid den utvecklingen. För den känslan som fick oss att följa matcherna tillsammans med våra föräldrar, den som fick oss att bära klubbmärket på små kepsar, halsdukar och tröjor – det är en känsla som vi bär med oss genom hela livet. Därför känner vi igen oss när Bremberg återvänder till sin sargade förening med orden att han ska bygga upp allt igen.
Och jag vill verkligen tro – även fast ett hockeylag måste byggas med hjälp av många delar – att det är hjärtat som ska ta oss tillbaka.
Att det är hjärtat som får oss att le igen.
