Krönika: Är målkalasen ett problem?
Om stora siffror, moralpanik, annorlunda upplägg och en smal idrott.
Några dagar in på JVM har vi redan fått se några övertygande och målglada segrar. Sverige besegrade Tjeckien med 7-1, medan USA och Kanada var snäppet värre. USA vann med 11-0 mot Österrike – och Kanada förnedrade Tyskland med hela 16-2.
På sina håll gnälls det över de stora resultaten. Vi hörde det regelbundet i SVT:s sändning från Kanada-Tyskland.
Varför får man moralpanik så fort resultaten drar iväg? Och varför någon sorts förakt mot att de dominanta lagen inte slår av på takten? I avsaknaden av en riktig uppladdning är de första matcherna av yttersta vikt för exempelvis Kanada – där merparten av spelarna inte har spelat tävlingsmatcher sedan i våras.
Att förfasas över Tysklands storförlust mot Kanada och peka ut det som något sorts skräckexempel är att fastna i de exceptionella omständigheterna. På ett sätt är den matchen givetvis en anomali orsakad av extrema förutsättningar – förutsättningar som vi sannolikt och förhoppningsvis aldrig får uppleva igen – men stora siffror är, som sagt, något vi ser hela tiden.
Vi behöver bara gå tillbaka till 2019 för att hitta en kanadensisk 14-0-seger över Danmark – ett Danmark som inte direkt kom till spel med fem backar och nio forwards i en back-to-back.
---
Vi ser återkommande stora resultat i hockeymästerskapen. De största nationerna kör över de mindre nationerna mest hela tiden. Det sker i VM, det sker i OS och det sker i JVM.
Men det är inte bara de största och mäktigaste nationerna som förnedrar de mindre nationerna. I VM 2019 såg vi till och med hur självaste Danmark vann med hela 9-0 mot Storbritannien. Så sent som i JVM 2020 såg vi hur Schweiz besegrade Slovakien med 7-2.
Med det sagt så är det givetvis mer vanligt förekommande att de största nationerna står för utskåpningarna. Men det ligger i en smal idrotts natur, där några få stormakter dominerar, att resultaten blir skeva.
Det är när man försöker motverka utskåpningar och för stora skillnader mellan lagen som påhittade lag skapas ur tomma intet – de flesta skriker nog exempelvis fortfarande ”plast!” över World Cup 2016.
Är ambitionen att ha en turnering där samtliga lag kan anses vara någorlunda jämlikar stannar de medverkande lagen på fem.
---
Kan man sjösätta ett annorlunda upplägg för att motverka de stora resultaten? Kanske ska de fem stora nationerna husera i en grupp där de spelar om seedning inför kvartsfinalerna? I den andra gruppen gör sedan de fem sämre lagen upp om tre kvartsfinalplatser samtidigt som de två sämsta lagen får kvalspela.
Men vad händer när en av de stora nationerna floppar i kvartsfinalen – vilket sker med viss regelbundenhet – och efterföljande år kanske behöver sorteras in i den sämre gruppen? Och vad är det som säger att ett Tjeckien eller Schweiz inte kan köra över Österrike, Kazakstan eller Danmark?
Vi kan inte göra JVM – eller något annat mästerskap, för den delen – till en exklusiv tillställning reserverad enbart för de stora nationerna. De mindre länderna måste kunna få sträva efter finrummet och ska man kunna utvecklas behöver man mäta sig med de bästa.
---
Nej, de stora siffrorna är ett resultat av en smal idrott. Utklassningar kommer vi aldrig bort ifrån. De har präglat mästerskapen under bra många år och kommer att fortsätta prägla mästerskap i framtiden.
Vill vi ha JVM med tillräckligt många deltagande lag för att få ihop ett vettigt upplägg är utskåpningarna något vi får tolerera. Kanske ska man till och med omfamna det och bara njuta av några av världens största talanger?
