Krönika: Där alla vägar möts
Nu står vi där. Ännu en gång. Där i den där korsningen. Vi har alla tilldelats varsin del av den, och tillika varsin motståndare i densamma. Från början ägs den av åtta. Av åtta blir det fyra. Av fyra blir det två. Av två blir det… Matematiken är enkel. Så enkel den någonsin kan bli. Självklar i teorin, men fullständigt oförutsägbar i praktiken. Svaret är dolt i framtiden, men det finns där och inväntar sin rätte ägare. Där alla vägar möts.
Vår väg har vi alla vandrat tillsammans.
Vi har tagit färden, genom både himmel och helvete, men hur krokig den än varit har den alltid ändå varit lika spikrak i sin betydelse.
Vi påbörjade resan den där kvällen i april, då vi likt fågeln Fenix reste oss ur askan och initierade starten på något nytt.
Vi reste oss ur askan av vårt eget imperium, det vi så vackert skapade året innan, och vi tog sikte på en ny plats att bygga upp ett nytt.
Rom byggdes inte på en dag, det är ju vida känt, och inte heller Romarriket, och även vårt imperium måste få ta tid att resa.
Vi har lärt oss av erfarenhet att tålamod är en dygd.
Vår resa är nu 344 dagar gammal.
Vi har slutligen kommit fram till den plats vi gav oss ut för att finna.
Vi är där, men vi är inte i mål. Vi är framme, men vi är inte hemma än.
Det är nu vi skall påbörja bygget, och det är nu den riktiga utmaningen tar sin början.
Vi har vårt lag, och vi har vårt lagbygge.
Vi har vår yttersta utpost längst bak som lägger grunden för hela bygget; den som skapar den trygghet och stabilitet som allting vilar på.
Vi har de som står på raden framför, de som bygger vidare på det som lagts som grund, och som skapar förutsättningarna för de som står där fram; de som skall slutföra konstruktionen, och, passande nog, ta den i mål.
Vi har de som slutligen tar vid där de andra lämnar över, de som, ännu en gång väldigt passande, utgör spetsen som lyfter hela skapelsen upp mot skyn. De som på ett bildligt sätt ger liv åt talesättet ”the sky is the limit”.
Vi skapar oss hela tiden fiender, såväl gamla som nya, och icke att förglömma är de herrar som skyddar oss mot dem-, och det, som oss försöker skada. De som drar upp taktiken, både för att försvara och för att anfalla. De som i slutändan utgör den avgörande faktorn. De tre musketörerna.
Vi har vårt lag, och vi har vårt lagbygge.
Det är dags att börja bygga vårt nya imperium.
Likt nybyggarna som bar på den, eller likt de arma stackare som vandrade mil efter mil på den nordamerikanska kontinenten för att finna det, bär vi alla på både den och det. Den där drömmen, om det där guldet. Den gemensamma nämnaren oss emellan är densamma, men samtidigt ändå så divers; jakten på guldet.
Alla som bär-, eller har burit, på en känner igen sig i känslan. Den där känslan som uppstår då man föreställer sig hur den blir sann. Drömmen. Hur den blir till verklighet.
Jag vet inte ur många gånger jag föreställt mig att vår dröm blivit till just det, samtidigt som jag vet att den som gapar efter mycket…
Men nu skiter jag i alla ordspråk. Jag skiter i att man skall vårda den dröm som en gång fått liv.
Det finns inte längre något utrymme för att smeka den medhårs, ty nu är det bara de starkaste som överlever; survival of the fittest.
Så nu ber jag vänligt men ytterst bestämt alla försiktighetsåtgärder i detta fall att dra dit de röda hornen och den treeggade gaffeln sticker dem sönder och samman, för nu är det bara en sak som betyder.
Jakten på det tionde.
Jag tänkte passa på att inbringa ett lite religiöst perspektiv, när vi ändå avhandlar det allra heligaste, men samtidigt vara sådär lagom skönt oortodox på samma gång.
De har definierat en hel religion, och de har levt genom tidsålder efter tidsålder, men nu sticker jag ut hakan och säger att det är dags för en förändring.
Så, utan närmare presentation, här ger jag er min syn på-, och i mina ögon förbättrade version av dem.
De tio budorden 2.0.
Första: Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
Agree; det finns bara en riktig kärlek, och den stavas Färjestad Bollklubb.
Andra: Du skall icke missbruka Herrens, din Guds, namn.
Ännu en gång, agree; ty herren har predikat att Vi Är Färjestad.
Tredje: Tänk på vilodagen, så att du helgar den.
Bra där, betydelsen av vila för en slutspelshärjad kropp går inte att förnimma.
Fjärde: Hedra din fader och din moder.
Knepig den här, för Karlstad får ju gå som både och då. Men hedra staden, ja o ja; I´m not worthy.
Femte: Du skall icke dräpa.
Sorry, men nej. Du skallet visst dräpa. Du skall dräpa din motståndare, och tillika dess chanser att dig besegra. To kill or to be killed.
Sjätte: Du skall icke begå äktenskapsbrott.
Nja, definitionsfråga det där. Har inget emot om några av våra hjältar ingår äktenskap med varandra, vid sidan av deras tidigare ringförbund. Tänk dig så vackert, som Jönsson och Nordström; vem som är vem i förhållandet kan vi låta förbli osagt.
Sjunde: Du skall icke stjäla.
Oh hell yes we shall; vi skall stjäla tillbaka det som oss rätteligen tillhör. Guldet skall hem till Karlstad igen.
Åttonde: Du skall icke bära falsk vittnesbörd mot din nästa.
Äh, som den ärade Gregory House så vackert predikar: everybody lies.
I slutspel gör man vad som krävs, och det enda som avslöjas är om det är upper eller lower det handlar om; body injury, det vill säga.
Nionde: Du skall icke hava begärelse till din nästas hus.
Vi behöver inget ”nästas hus”, för vi har redan det allra vackraste. Vi har Löfbergs Lila Arena; vackrare än så går inte att finna.
Tionde: Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru.
Tillåt mig att skratta(ja, du får föreställa dig ett åtminstone), ty är det något vi skola hava begärelse till så är det just det. Fröken Lemat är pokalen, och det är vår uppgift att se till att hon inte längre figurerar som vandringstrofé. Vi skall göra en äkta maka av henne, och hon skall veta att hennes make går under namnet Färjestad.
Det är nu det gäller.
Vi är framme, men vi är inte i mål.
Vi är nu i det stadie då allt annat i livet stannar upp. Det stadie då alla som inte drömmer samma dröm som oss blir statister i det skådespel vi alla lärt oss att både älska och hata.
Det skådespel som går under benämningen slutspel.
Vi är nu i vår egen tidsålder. Det är nu det är dags att sluta tillbe andra gudar, och istället se till att göra sig själv gudalik och låta andra tillbe dig.
Gå ut och försvara din kärlek. Gå ut och bli en hjälte. Gå ut och bli odödlig.
Det är dags att skapa historia. Det är dags att ta drömmen från fiktion till verklighet.
Tillsammans skall vi bli guld värda.
8010.
Nu står vi där.
Ännu en gång.
I den där korsningen.
Där alla vägar möts.
------------------------------
Så, mina vänner, tills nästa gång…
”Ensam är stark, ensam är vacker, men aldrig lika stolt som en kärleksfull gemenskap.”
Lättare listan:
http://open.spotify.com/user/railyyyy/playlist/67e6yHRiSn0M6z7V1lryQs
Tyngre listan:
http://open.spotify.com/user/railyyyy/playlist/3aFa9hvfUYGT2YAo5zLdYJ
------------------------------
RickardReinli@Twitter
