Krönika: Den panikvärvande trenden
Nu rasar det, som stora stenar som rullar ner för en lång backe. Forumen kokar över och fansen sitter med handen för pannan och väser ”varför värvar vi inte?”.
På torsdag är det derby. Och vi vet hur det gick förra gången. Eller ska jag påminna er? Nej, det kan vi fan leva utan. Precis som vi kan leva utan den senaste matchen mot Skellefteå. Men det som blir svårt att leva utan är alla tunga avbräck. David Printz, som har varit ett säkerhetslås i backlinjen, kan stappla sig ut på isen någon gång i januari. Och JVM – som ska bli förbannat intressant att följa – har dragit med sig Mika Zibanejad, Pontus Åberg och Fredrik Claesson.
Mitt i backbristen och den fallande tyngden framåt verkar Djurgården redan nu plocka fram fikakorgen i båten. Det finns, enligt de senaste källorna, inget vettigt på marknaden. Och att panikvärva någon som inte passar in i lagbygget är inte ett alternativ. Istället lyfter föreningen upp Kim Lennhammer från Almtuna tillsammans med ett gäng juniorer från Djurgårdens talangfulla ungdomsverksamhet. Nu till den väldigt viktiga frågan: är det här verkligen rätt väg att gå?
Djurgården är kända för sin röda tråd – att skapa en kontinuitet. Med värvningar från stockholmsområdet och en sylvass juniorverksamhet har laget skapat sig en identitet. Efter flera år av misär gick man tillbaka till grunderna, pekade på ordet hemvändare och slängde iväg en fråga till gamla Djurgårdare - precis som Frölunda har gjort den här säsongen. I den här röda tråden ingår också ett stort tålamod, en tro på det nuvarande lagbygget och att aldrig panikvärva sig ur en jobbig situation. Det måste finnas ett underlag till värvningen, en genomtänkt analys av läget.
Jag gillar den tankegången.
Samtidigt ser jag hur varje elitserielag förstärker sina trupper med nya namn. Linköping – som har varit ungefär lika målfarliga som en get med en hockeyklubba – valde att plocka in Ivan Majesky och Mark Hartigan för att stärka upp det sargade självförtroendet. Även Timrå, som fortfarande sprattlar sist i tabellen, kände att det var dags att få mer kräm i truppen. Resultatet blev Fredrik Bremberg, Johan Motin, Damien Fleury och Andreas Molinder. Men trenden slutar inte där. Krisstämplade Modo valde samma väg när Björn Svensson och Mattias Ritola skrev på.
Men det är inte bara krislagen som förstärker. Topplagen letar mer spets och serieledande Skellefteå får exempelvis tillbaka poängkungen Joakim Lindström efter Kalle Anka och de uppdukade julborden. Färjestad – som har rest sig ur träsket – fortsätter att vara aktiva på spelarsidan: senaste tillskotten är Stefan Meyer och Mattias Sjögren.
I parallell med den här exploderande trenden sitter alltså Djurgården lugnt i båten. Även fast föreningen dras med ett lagbygge som inte når sin potential, även fast fyra av lagets ordinarie spelare inte finns att tillgå under en ganska lång och väldigt viktig period. Även fast fansen skriker sig hesa att något ska hända.
Det är rätt tydligt att Djurgården simmar mot strömmen. Men orkar verkligen det nuvarande laget ta sig upp för forsen? Eller slutar säsongen som en död fisk vid strandkanten?
Jag vet inte svaret.
Men jag hoppas att Djurgården har bestämt sig för vilket det ska bli.
