Krönika: En bra match räckte för guld
Två svenska superstjärnor lyfte ett i övrigt mediokert spelande Tre Kronor.
Eventuella framgångar i ett VM handlar om en sak – flyt. Man behöver få hem rätt spelare från NHL. Trots att vi har en mängd svenskar i NHL är det långt ifrån en garanti för att de avslutar säsongen med att spela ett VM, det har blivit smärtsamt uppenbart de senaste åren.
Men det här året vann Tre Kronor jackpoten och fick en backbesättning utöver det vanliga, svensk hockeys främsta målvakt någonsin och två offensiva artister av högsta klass.
Någon vidare underhållning bjöds vi inte på under VM, det starka laget till trots. Det var mer regel än undantag med ett lågt tempo, slarvigt passningsspel och få högklassiga individuella prestationer. Taktiken för att ta sig förbi Finlands styrspel var att dumpa pucken. Det är ingen modern hockey och det ska inte vara någon vägvinnande hockey.
Där och då hade däremot Sveriges hunnit spetsa till laget ytterligare med Nicklas Bäckström och Henrik Lundqvist, vilket gjorde att semifinalen aldrig egentligen blev spännande.
---
I nio av tio matcher underpresterade Sverige, sett till laget och spelarna man hade till sitt förfogande. Den så fina backbesättningen kom inte till sin rätt. Flera offensiva nyckelspelare nådde inte förväntad nivå sett över hela mästerskapet. Powerplay var pinsamt dåligt sett till manskapet man hade tillgång till. Hur svårt är det till exempel att lista ut vad som gynnar Bäckström, en av NHL:s främsta powerplay-specialister, mest i just den spelformen?
Men i den tionde matchen föll faktiskt det mesta på plats. Finalmatchen blev en kombination av ett Kanada som inte, med vissa periodvisa undantag, nådde samma höjder som i semifinalen mot Ryssland – samtidigt som Tre Kronor gjorde VM:s överlägset bästa insats. Kanske till och med den enda insatsen som faktiskt var genuint bra. Kort och gott överpresterade Tre Kronor, jämfört med tidigare insatser i mästerskapet, samtidigt som Kanada underpresterade.
En bra match räckte alltså för VM-guld.
Det kan man vinkla åt två håll. Antingen är det ett styrkebesked och man gjorde precis vad som krävdes i de enskilda matcherna. Eller så säger det en del om vilken väg Sverige fick till finalen.
Ett guld är ett guld och ska respekteras och hyllas. Men vi ska inte glorifiera det här mästerskapet som något utöver det vanliga.
---
Tre Kronor hade genuina guldförhoppningar på sig inför mästerskapet, även utan Henrik Lundqvist och Nicklas Bäckström i laget. Innan den duon anslöt motsvarade man däremot inte de förväntningarna. Visst blev det klara segrar i några matcher mot de mindre nationerna, men när det brann till mot USA och Ryssland var Tre Kronor steget efter.
De så namnstarka backarna kom inte till sin rätt. Den ursprungliga förstakedjan – med Gabriel Landeskog, Victor Rask och Elias Lindholm – försvann efter en pigg inledning. Carl Söderberg var direkt usel. William Karlsson glänste för sällan, men kan å andra sidan förmodligen skylla på begränsade kedjekamrater.
Mycket fortsatte att vara detsamma även när Lundqvist och Bäckström kom in. Men William Nylander fick en värdig lekkamrat och Tre Kronor hade plötsligt en lika giftig duo som exempelvis Ryssland förfogade över. Den individuella briljansen som Nylander och Bäckström bjöd på, antingen var för sig eller tillsammans, lyfte ett i övrigt mediokert Tre Kronor.
I mål blev Henrik Lundqvist bättre och bättre ju fler matcher han fick spela. Att gå från liten till stor rink, eller tvärtom, kan alltid vara en utmaning – och det blir än mer påfrestande för målvakter. New York Rangers-keepern hade problem, men de blev som sagt mindre och mindre allt efter som. I finalen var de i stort sett borta och Henrik Lundqvist kan i allra högsta grad ta på sig matchvinnarkostymen.
Två spelare fick ett underpresterande Tre Kronor att lyfta sig – betydelsen av att få in sena NHL-förstärkningar ska inte underskattas, i synnerhet inte när de tillhör toppskiktet.
---
I slutändan var Tre Kronor som bäst när man väl behövde det – och det är inte helt orimligt att hävda att finalen var den enda gången som man faktiskt behövde vara det. En bra match räckte för ett VM-guld. Är det ett styrkebesked av Tre Kronor eller ett svaghetstecken för mästerskapet i stort? Sanningen ligger förmodligen någonstans i mitten.
Kanske var det här sista gången på många år som vi fick se ett så här stjärnfyllt Tre Kronor. Vi hade en ovanligt stor tur med att rätt NHL-lag missade slutspel eller åkte ut tidigt – något man inte alls kan hoppas på varje år. NHL-spelarnas medverkan i OS 2018 förefaller vara uteslutet och nästa World Cup (hur tråkigt det än var i höstas…) är ytterligare några år bort.
Genom åren har VM blivit urvattnat och tappat en stor del av sin charm. Kanske är en stor del av det att vi inte har varit allt för bortskämda med stjärnfyllda svenska lag de senaste åren. Tre Kronor bjöd inte på någon vidare underhållning i merparten av matcherna – varför ska man praktisera en hockey som på många sätt stryper kreativiteten? – men när slutprodukten blir guld är det lätt att glömma det.
Och ett guld ska trots allt alltid hyllas.
