Krönika: En rivalitet som livnär sig på historien
När jag växte upp i Gävle under 90-talet och tidiga 00-talet fick man ofta höra att Leksand var laget att hata. Det fanns liksom ingen som ifrågasatte det och man rättade sig glatt in i ledet. Samtidigt tillhör jag den generation som växte upp i det märkliga vakuum där Brynäs och Leksand möttes alldeles för sällan – och de där storslagna historierna om fornstora dagar och laddade matcherna hos spelarna var något man hörde om, men aldrig fick uppleva själv.
Undantagen var kvalserierna 2006 och 2008.
Leksands resa under 2000-talet har varit plågsamt mycket Hockeyallsvenskan. 13 av de senaste 24 säsongerna har lagen därför inte tillhört samma serie. I stället har Leksand stångats mot sin urskogsrival Mora både i seriespel och om SHL-platsen genom kvalspelen – Slaget om Siljan och allt var det har kallats.
Lägg därtill att det var över 50 år sedan som Brynäs och Leksand var de riktiga stormakterna i svensk ishockey. Mycket har hänt sedan dess – och båda klubbarna är idag långt ifrån den topphierarkin som fanns då. Leksands senast SM-guld var till exempel 1975, medan Brynäs harklat sig fram på ett blygsamt sätt i Elitseriens/SHLs bottenskikt de senaste decennierna med några enstaka undantagsäsonger.
Olika för olika generationer
Ändå har Gävledala-rivaliteten etsat sig fast som Kalle Anka och hans vänner på julafton. Det är lite traktansenligt, styltat och romantiserat i nostalgiska breddgrader – Brynäs och Leksand ska vara stora rivaler för ”så har det alltid varit”, och visst osar det en stor dos av ”hatkärlek” (för några kanske till och med mer än så) mellan supportrarna än idag.
Min enkla killgissning är att den äldre generationen har lättare att få fram "derby"-känslorna kring de här matcherna i 70-talets anor. Medan min generation och de som är ännu yngre står lite mer kluvna – för det finns andra lag i SHL som egentligen väcker lite mer känslor. Samtidigt är vi väl skolade i traditionen och historien och begriper vad en match mellan Brynäs och Leksand innebär.
Skulle behöva -den där matchen-
Både Brynäs och Leksand tillhör Sveriges allra mest folkkäraste lag tack vare sin historik från just 60- och 70-talet, och det spelar ingen roll om SHL sätter de här matcherna en trött tisdag i november dagen innan lön – arenorna fylls oavsett både till höjd och till bred.
Stämningen tenderar att bli till ett möte man inte vill missa och matcherna sticker ut i dagens SHL.
Det är inte för intet som Leksands fd klubbdirektör Anders Doverskog sträckte ut handen, i samband med Leksands comeback 2013, just till Brynäs i syfte att spela en match i Tele2 Arena för minst 35 000 åskådare i syfte att slå svenskt publikrekord. Hade inte Brynäs då precis haft sin utematch mot Timrå 2012 (skulle ha varit mot Leksand om de hade tillhört Elitserien den säsongen) i samband med hundraårsjubileet hade Doverkogs visioner sannolikt blivit av.
Känslan är att Gävledala-rivaliteten ligger och pyr likt en isländsk vulkan i väntan på att få explodera i rikliga känsloyttringar av ”derby”-karaktär.
I bevarandet av en levande rivalitet mellan klubben skulle man i nutid behöva den där matchserien i bäst av sju, att få mötas och stångas blodiga i ett slutspel, eller gud förbjude – ett kvalspel. Det är snart 17 år sedan senast Brynäs och Leksand hade ett möte på blodigt allvar, och då var det rätt uppenbart att Leksand inte skulle klara kvalserien, som det var då, i alla fall.
Fram till dess får vi fortsätta livnära det här klassiska rivalmötet med storsinta berättelser från förr, njuta av fullsatta läktare och en magisk atmosfär som är få förunnat i dagens SHL.
