Krönika: En seger är alltid en seger
Man brukar säga att en seger trots dåligt spel är tecken på stark karaktär i laget. Det brukar också låta ”en seger är alltid en seger” och ja, ni känner till citaten.
Igår var dock en match som fick mig att tvivla på all den formen av visdom. Brynäs slår Örebro med fantastiska siffror (4–1) men spelet var under isens aggregat.
Inte nog med att intensiteten var låg. Båda lagen saknade en idé hur man skulle agera i försvarszon, mittzon och anfallszon.
Det blev en tröttsam match, nästan plågsamt av något slag. Det var ingen uppryckning av Brynäs, det var ingen viljekamp eller ett ”nu jävlar vinner vi matchen!”. Matchen var karaktärslös.
Att Brynäs trots det kliver in i mittperioden och dundrar in 4–0 skapade både glädje men också orosmoln. Glädjen att äntligen få se lite mål var såklart underbart. Men oro kring om Brynäs spelar så dåligt, och ändå leder med 4–0, hur mådde Örebro i det skedet?
Framförallt, hur mår SHL egentligen när matcherna kan vara i sådan låg kvalité och ändå blir det en storseger till det ena laget.
Jag såg en spelare som visade på stor vilja, hög fart och intensitet i gårdagens möte. Bill Sweatt gjorde sin grej sådär Sweattigt som bara han kan göra. När Sweatt tar fart står motståndarna stilla. Så enkelt är det med SHLs snabbaste spelare.
Sweatt förtjänade att dundra in 2–0-målet. Sweatt förtjänade att åka ifrån hela Örebroförsvaret som glömde skridskorna i omklädningsrummet inför mittperioden.
Men hur snabbt Sweatt än åker kan man inte sluta tänka på att det bara var 3721 personer i Gavlerinken Arena. Visserligen är inte Örebro ett lag som någon tycker är intressant. Men 3721, Gävle, hallå?
Inte för att de 4129 personerna som inte var där direkt missade något. Men det hade varit trevligt med lite stämning i Gavlerinken.
Men Brynäs vann, så ja, en seger är väl trots allt alltid en seger. Men en dålig seger är inte alltid av god karaktär. Vissa segrar betyder faktiskt ingenting annat än lite poängplock.
Den här matchen var en sådan match.
