Krönika: Färjestads-nostalgi - Dedikation och hängivenhet
Ledarskap, dedikation och hängivenhet. En inspirationskälla och en skräck för motståndarmålvakter. Någon liknande back av egen produktion kanske Färjestad aldrig får se igen. Eller är det bara en av flera att komma?
Allting upplagt på blålinjen, redo för skott.
Redo för allt.
Förvånande nog kunde man aldrig sluta förvånas.
Också till minnet vill man bevara att de skott som man såg hamnade i majoriteten bakom den förskräckte målvakten.
Oftast förskräckt då han visste vad man mötte.
Kanske det även försatte honom i ett lugn. Många gånger spelade det som sagt ingen roll hur de än försökte. Puckarna trillade in ändå.
Thomas ”Totto” Rhodin
En karaktär som man räknade med från stund till stund. Särskilt som han alltid visste vad som bestod när man talar om det moderna uttrycket: ”Stort Hjärta. Hårt Arbete”.
Vi ser ändå på en beundranssvärd karriär.
En lång väg.
Med Färjestad vid dess centrum.
Som ung grabb tog han steget upp från juniorsidan till A-laget redan vid 18 års ålder, och bestod fram t.o.m. hans sista titel med laget år 2009.
Med sin dedikation, speluppfattning och skridskoåkning byggde han vidare på det namn han bar och skapade en av Sveriges mest uppskattade och offensiva backar. Det beryktade skottet och hans tillika passningsspel blev ett giftigt vapen för vilken klubb som helst.
För Färjestad blev han en satt standard utav vad man ville skola sina backar till.
Ett typexempel.
Något man kan se i Magnus Nygren samt Anton Grundel.
Tydligast nog i ”Nygga”, som ändå har ett kapabelt defensivt tänk, om något sämre än Grundel som är skolad inom det området.
I vått och torrt stod ändå Rhodin där och var ledande med i truppen då tiden såg ut att vara som allra mörkast.
Säsongen 1994 – Det svarta året.
Ljuset trädde dock fram, vilket gav honom chansen att prova på lyckan i DEL bara några år senare. Han missade när Färjestad försvarade guldtiteln 1998, men var med under föregående år och fick äntligen bita i sin första guldmedalj på toppnivå.
Framgångarna i Tyskland visade hur effektivt han spelade.
Spelsinnet hade modifierats.
Skyttet hade förbättrats och det var i Färjestad han fick fortsätta med det. Flera goda år och ett SM-guld gav ytterligare en chans att få spela utomlands.
Denna gång i Schweiz.
Avslutningsvis gjorde han fyra säsonger med Färjestad innan den absolut sista säsongen inom ishockey. Två SM-titlar lades till.
600 spelade matcher i Elitserien med Färjestad BK.
För mig spelar sådant roll.
Dedikation och hängivenhet i dess bästa form.
