Krönika: Färjestads-nostalgi - En hjälte för många av oss
Med eller utan puck, han var ändå en karaktär som bevisade sin betydelse gång på gång. Rockstjärna, krånglande ljumskar och laktosintolerant. Också en av de mest underhållande målvakterna som Färjestad haft under sin tid i Elitserien.
#72 - Sinuhe Wallinheimo.
Med honom var det möjligt
Mest uppmärksammad för hans udda stil, att kanske stå upp för mycket och att ha väldigt underliga saker för sig i målburen. Ungefär som fotbollsmålvakten Fabien Barthez.
Men det var så man lärde sig att älska den finske landslagskeepern, väl känd också för att plocka med sin högernäve.
En sak som inte var väldigt vanligt med målvakter från hans era.
Han kom till Sverige under en veva där Färjestad spelade väldigt ojämnt under säsongsinledningen.
Mycket tack vare sina tapp till NHL.
Rickard Wallin, Mathias Johansson och Martin Gerber.
Alla dessa hade gått ur truppen och ersättningarna kan man kort säga inte kanske fyllde ut efter förutsättningarna – till en början.
Man fick därmed upp ögonen för den finske målvakten Sinuhe Wallinheimo, som då spelade i tyska Reiber Löwen Oberhausen (DEL).
Ett lag som kämpat för överlevnad.
Med ”Wallinheimo” blev det möjligt att ens ta sig till slutspel.
Första året kvalade han, och vann.
Man fortsatte i högsta serien.
Andra året hade han bäst procent i hela ligan (91,5%).
Sista året blev en lagmässig besvikelse.
Istället skriev han kontrakt med de regerande svenska mästarna Färjestad BK.
Mycket gick väl.
Hans prestationer visade sig många gånger och ibland helt omutlig.
För andra gången på två år spelade man finalspel.
Där tog dock sagan slut.
Istället vidtog Frölunda sin chans och besegrade sina motståndare med 4-0 i matcher.
Hjältarna Fredrik Norrena och Henrik Lundqvist var en stor del av segern.
Inte ens den hårdskjutande Hannes Hyvönen kunde rå på dessa giganter.
Inte ens Wallinheimo kunde stoppa ett anstormande Frölunda.
Vann aldrig guldet
Även om han inte vann SM-guldet med FBK under sina två år var han ändå en av de pusselbitarna som gjorde att man ens tog sig till SM-final.
Både 2003 och 2004.
Det var ingen som kunde klandra honom för den avbrutna klubban heller.
Även om hans små snickarfingrar kanske varit det som väckt klubban till liv i slutändan.
Statistiskt var han kapabel och framgångsrik.
Utan tvekan en spelare som jag minns med råge och alltid med en garanti om att man blev glad över att ha en målvakt som verkligen älskade ishockey och gjorde allt för att stoppa puckarna som kom emot honom.
Wallinheimo spelade aldrig mer i Sverige.
Därför tycker jag att hans tid i Färjestad ska räknas som speciell.
Han var ändå en hjälte för många av oss.
