Krönika: ”Inget mästerskap har lämnat sådana intryck”
Om den galna Grupp B, de mindre nationernas framfart och kaoset kring mästerskapet.
Det har blivit några mästerskap genom åren, som bevakande media såväl som publik – men inget mästerskap har lämnat sådana intryck som JVM 2020. På gott och ont.
Hockeyn var nästan oförskämt underhållande. De stora nationerna bjöd på enastående prestationer mest hela tiden men även de mindre länderna bjöd upp, i synnerhet i den fantastiska Ostrava-gruppen.
Matcherna som Kanada, USA, Ryssland, Tyskland och värdnationen Tjeckien spelade är något av det mäktigaste jag har upplevt. Framtidens stora stjärnor smickrade publiken. Publiken skapade en magisk stämning. De mindre nationerna pressade favoriterna.
Det borde rimligtvis dröja bra många år innan vi får se något liknande spektakel som Grupp B.
---
Även om Kanada, Ryssland och USA underhöll var det snarare Tyskland och Tjeckien man fascinerades över. Tyskland kom med ett stjärnspäckat lag – för att vara Tyskland – och charmade oss alla.
Tim Stützle har gått och blivit en ny favorit. Han spelade på en nivå värdig vilket lag som helst i det här mästerskapet och det ska bli oerhört spännande att följa honom inför draften till sommaren.
Men det stannade inte där. John-Jason Peterka och Lukas Reichel var nästan lika intressanta. Och så har vi ju Justin Schütz, den Florida-draftade wingern som sällan fick några rubriker men som var så effektiv jämte Stützle och Peterka.
Kvar är då bara Moritz Seider och Dominik Bokk – två av JVM:s främsta spelare. Seider var den där försvarsgeneralen som ett lag som Tyskland behöver om man ska spela jämnt med större lag. Bokk var hela tiden dominant och visade att hypen definitivt ska vara där.
Det fina med Tyskland är dessutom att Seider, Peterka, Reichel och Stützle alla kan medverka om ett år igen… även om man nog kan ana att Seider befinner sig i NHL då.
---
Tjeckien var något alldeles speciellt. Värdnationen åkte på skada på skada. Man tappade sina två främsta offensiva vapen i Jakub Lauko och Jan Jenik, och fick problem med såväl första- som andramålvakten.
Men trots alla skador hängde man med mer framträdande motståndare. Det såg onekligen ut som om tjeckerna fick ihop ett stabilt lagbygge som bara växte framför sin fanatiska hemmapublik.
För fanatisk var den. Stämningen när Tjeckien spelade vara makalös. Och inte blev den sämre av att några tusen kanadensiska supportrar var på plats och förde liv mest hela tiden. Ljudnivåerna i några av matcherna i Ostrava är det mäktigaste jag har upplevt live.
Men allting har så klart ett slut. När värdnationen slogs ut försvann lite av publiktrycket – vilket givetvis är fullt rimligt – och ur den aspekten var snarare gruppspelet mer underhållande än slutspelet.
Även Tjeckien och Tyskland tog slut. De orkade inte hur länge som helst och efter några riktiga holmgångar i gruppspelet – kombinerat med ett galet skadeläge för Tjeckien – gick luften ur.
---
Ostrava. The Steel Heart of Czech Republic. Tidernas sämsta slogan? Den ansvarige på turistbyrån borde inte vara allt för nöjd i alla fall, även om det beskriver Ostrava synnerligen träffande.
Tänk er karikatyren av en gammal industristad från Sovjet-tiden så har ni Ostrava. Invånarantalet är knappt 300 000, men på helgdagarna såg man knappt ett ansikte. Trinec med sina 35 000 invånare var inte mycket livligare.
Inte vid ett enda tillfälle kände man minsta lilla behov av att ge sig ut från hotellet och undersöka staden. Vissa kvarter ville man absolut inte vistas i och i Ostrava serveras det visst såväl rödlätt kyckling som bacon som inte är färdigstekt.
Vad är det som får IIHF att lägga sina mästerskap på sådana här obskyra ställen?
---
Sverige vänder hem med ett JVM-brons. Man förstår givetvis att spelarna är besvikna över den uteblivna finalplatsen, men en bronsmedalj är en mycket fin utdelning.
Det här lagbygget var inte i närheten av favorittippade Kanada, USA och Ryssland inför mästerskapet – och inte förändrades de intrycken under JVM:s inledning. När man mest kunde glida omkring i gruppspelet och än en gång bli världsmästare i gruppspelshockey så trissade lagen i den andra gruppen upp varandra.
Visst blev det bara en uddamålsförlust efter ett övertidsavgörande mot Ryssland i semifinalen, men ryssarna var det bättre laget.
Det är i alla fall viktigt att vinna den sista matchen i ett mästerskap – och det är inget som Sverige har varit bortskämda med de senaste åren. Den senaste gången man avslutade JVM med en seger var när man vann guld 2012. Sedan dess hade man förlorat tre finaler och tre bronsmatcher.
Det gör den här bronsmedaljen oerhört betydelsefull. Förlorarstämpeln är kanske inte bortsuddad, men kanske har man börjat skrapa lite på den.
---
Organisationen kring mästerskapet har varit ett skämt och JVM var oerhört svårjobbat som media. Nu är det väl det här smådetaljer som inte berör gemene man så en längre utläggning känns malplacerad, men det är en konstig känsla när organisationen snarare jobbar för att försvåra för media istället för att underlätta.
Maten som såldes till media var oätbar och knappt varm. Den mixade zonen – där man intervjuar spelare och ledare efter matcherna – låg precis vid en ingång och publiken som var på väg in och ut ur arenan skiljdes bara åt med hjälp av en tunn duk. Dels var det svinkallt där, dels förde publiken sådant oväsen att man kunde stå en meter från en spelare utan att höra vad han faktiskt sa.
Pressläktaren låg mitt i publikhavet. Det ger ingen bra arbetsmiljö och inte blir det bättre av att det inte fanns tillräckligt med platser där man faktiskt kunde sitta vid både stol och bord utan att få en trasig rygg på köpet. Då ska vi inte prata om matchen då det satt en galning med en trumma tre meter från pressläktaren…
Och detta wi-fi. I Tjeckien tror man definitivt inte på ett fullt fungerande och pålitligt wi-fi, vare sig i arenan eller på det rekommenderade hotellet som garanterat skulle ha ett fullt fungerande wi-fi.
Det var inte bara media som drabbades. Det svenska laget var till exempel tvungna att bo i Polen. Det fanns inte något boende tillgängligt i Trinec och någon flytt in till Ostrava för slutspelet blev det inte. Istället behövde man åka buss en timme.
Det här var bara några få exempel på alla problem som präglade det här mästerskapet. Var för sig är de kanske beskedliga, men slår man ihop alla är det inte värdigt ett mästerskap av JVM:s magnitud. Var bättre, IIHF.
---
Finalen spelades mellan JVM:s två bästa lag. Genom hela mästerskapet drevs Ryssland av sin fina bredd. Var det inte den ena stjärnan som klev fram så var det den andra. Man hade kort och gott flera spelare man kunde förlita sig på, men man måste lyfta lite högre på hatten för Grigori Denisenko. Den ryska kaptenen var framträdande igenom hela mästerskapet.
I Kanada var det snarare den stjärnspäckade toppkedjan som skulle göra jobbet, även om man givetvis inte vill förringa deras djup. Men Alexis Lafreniere, Barrett Hayton och Nolan Foote/Dylan Cozens fick ta ett stort ansvar. Nu levererade visserligen topptrion allt som oftast, men skillnaden mellan de båda lagen – över hela mästerskapet – var påtaglig ur den aspekten.
Finalen var en underhållande sådan, men ändå var det någon liten ingrediens som saknades. Kanske var det nervositet och försiktighet som begränsade spelarna någon procent. Sakta men säkert avtog det och ju längre in i matchen vi kom desto mer underhållande blev det.
1-3-underläget kändes som ridå för Kanada, men man ska aldrig räkna bort kanadensare. Upphämtningen och vändningen var mäktig värre och så där typiskt kanadensisk. Man slutar aldrig förundras över den enastående kanadensiska förmågan att komma tillbaka.
---
Jag älskar JVM, men aldrig mer Ostrava.
---
Mäktigt värre pic.twitter.com/YszpASsHhW
— Niclas Viberg (@NiclasViberg) January 5, 2020
