Krönika: Jag har sett framtiden för svensk hockey!
Det pratas ständigt om hur man ska locka tillbaka publiken till hockeyarenorna. Arenor runt om i landet gapar tomma, och inom hockeyvärlden är man ambivalent till tv-avtalet som visserligen gav bra klirr i kassan till lagen men som skämt bort fansen med att man kan se alla matcher hemifrån tv-soffan. Hur ska man då locka tillbaka publiken till arenorna? Jag har sett framtiden och jag har två teorier:
Jag tror att Loob och hans kollegor har rätt i sina slutsatser angående tv-avtalet. Tv-säsongskortet är inte gratis, och jag tror absolut att många inte har råd att ha både ett säsongskort till arenan och ett säsongskort till alla matcher via tv:n. Tv:s säsongskort är ju dessutom billigare för familjer med flera hockeyintresserade då det inte är begränsat till en person. Själv har jag båda, men jag hyser full förståelse för att det finns dem som av olika skäl valt bort detta.
Hur ska man då locka tillbaka publiken till arenorna? Efter att ha utgått från mina egna preferenser samt sett en fantastisk tv-produktion från USA har jag två teorier:
1. Alla är väl tämligen överens om att live-upplevelsen måste erbjuda något mer än tv-soffan för att få fler hockeyintresserade att ta steget att lämna sköna soffan och ge sig ut i kylan. Om jag ska utgå från mig själv tror jag inte på en massa jippobetonade kringarrangemang. Jag är där för att jag älskar ishockey och jag vill ha mer hockey, mer exklusiv information och närhet till det som händer.
Varför inte liverapportering mellan perioderna angående exempelvis spelare som utgått med skador och eventuella omformationer i lagen? Kameror i omklädningsrummet? Mikrofoner på spelare/domare under match? Och varför inte använda de nya projektorerna till att visa snuttar med unika klipp från lagets egen kanal som inte visas någon annanstans? Man måste helt enkelt få lite extra för att man väljer att vara på plats.
2. Hockeyn behöver profiler. I dagens hockey försvinner spelare hela tiden till andra ligor, och i och med den stora omsättningen riskerar både lagen och ligan att bli anonyma och profillösa. Genom att lyfta fram spelare, ledare och andra människor runtomkring som är viktiga, skapar man närhet och engagemang hos publiken, även när det gäller motståndarlagens fans. När man upplever att man "känner" de inblandade skapas ett större intresse för och behov av att följa deras vedermödor genom både toppar och dalar under en lång säsong.
Ovanstående blir extra tydligt sedan jag nu äntligen fått tag i och slukat HBO:s senaste succédokumentär i serien 24/7, där de följt Caps och Penguins under några veckor fram till den utematch (”Winter Classic”) som gick av stapeln på nyårsdagen. Har du inte sett den måste du göra det ASAP!
När får vi se en svensk upplaga? Går det, förresten? Med den havererade såpan om Malmö i hyfsat färskt minne vet vi att det inte är helt lätt att lyckas med den här typen av tv. Det krävs fingertoppskänsla av filmteamet, tillit mellan parterna och full, oinskränkt access till de utvalda lagen oavsett vad som än händer. Den måste också göras av rätt skäl, med fokus på att utforska hockeyns hela väsen och inte på att kränga en massa reklam. Sådant känner man lukten av på mils avstånd vid det här laget.
Och det ska vara i form av "fluga på väggen"-journalistik, jag vill inte se någon Jidhe eller någon av hans kollegor som ska ta plats i programmet. Det måste kanske inte handla om klubblag, man kan följa ett av våra landslag i förberedelserna inför och under exempelvis ett VM, men på något sätt känns klubblagsvarianten mer spännande och utvecklingsbar.
I ”24/7, Penguins/Capitals Road To The NHL Winter Classic” (HBO, 2010) har man verkligen lyckats få till den där balansgången. Vi får följa med spelare och ledare, domare och andra funktionärer, teamet runtomkring lagen och fansen som ramar in. Det är otroligt intressant att få följa med in i omklädningsrummet även efter en svidande förlust, delta i taktikgenomgångar och matchförberedelser, se ingående skildringar av hur lagens medical team behandlar skadade spelare samt via mikrofoner höra vad spelare och domare egentligen säger till varandra ute på isen och i båsen under match.
Här talar vi "hockey med extra allt": Rykten besannas, som exempelvis att Ovechkin inte bara har humör, utan också humor. (Hans buggade diskussion med domaren efter en utvisningssituation för en lagkamrat är klockren.) Vi får se ”vår” Mackan käka svenskt julbord hemma hos mentor Bäckström (där den normalt lugna och tillbakadragne Bäckström leder allsången i ”Hej Tomtegubbar”) och vi får till och med kika in hos den centrala måldomarinstansen och se hur de arbetar efter en domarförfrågan.
Det är intressant att få vara den där lilla flugan på väggen när lagens ledare öppenhjärtigt utvärderar och poängsätter spelare efter matcherna och när de diskuterar vem som ska skickas iväg och hur man på bästa möjliga sätt ska meddela spelaren detta. Vi också får lära känna några spelare, inte bara på isen utan också i andra aspekter av deras arbete och privatliv. Coacherna har en central roll i dokumentärserien och min favoritcoach, Bruce ”fucking” Boudreau, är inget annat än fucking underbar med sitt hm... välnyanserade språk!
Se och lär, svenska hockeyligan och svensk media. Se och njut, alla ni andra!
