Krönika: Jag saknar verkligen Västerås
Det är Champions League-fotboll på TV och här sitter jag och kollar på klipp från presskonferenser med John Tortorella som någon klippt ihop på ett vitsigt vis. Jag tröttnade på TV3:s uppsnack efter 45 minuter. Det var klipp med Zlatan, Ronaldo och någon mer fotbollskändis. Jag vet inte riktigt varför, men jag kan verkligen inte få mig att känna något starkt för dessa personer. Varken positivt eller negativt. Det blir bara … meh. Det är inte jag brinner för.
Samtidigt, hade det varit klipp med Forsberg, Lidström eller ännu bättre Pelle Lindbergh hade jag troligen suttit limmad vid TV:n även om det bara varit ett försnack inför en försäsongsmatch mellan Västerås och Modo. Inget illa om något av dessa lag, tvärtom. De har fostrat några av världens absolut bästa hockeyspelare genom tiderna.
Modos talangfabrik är nästan utan konkurrens historiskt sett och Västerås kommer alltid ha en speciell plats i en Örebroares hjärta och själ. Den där mörka delen där man sparar alla små saker som man inte kunnat påverka och har gått fel. Som man när man slog stortån i tröskeln när man skyndade sig till köket för att mjölken höll på att koka över. Man ville verkligen ha den där varma chokladen (gjord på farmors recept), men inte skulle man få njuta av den utan att få lida först.
Ganska säker på att det var en kille från grannstaden som installerat den lite sneda tröskeln sätter man sig i soffan med den varma koppen i händerna, tån bultar. Chokladen smakar precis så gott som man föreställt sig, men likväl bultar tån efter smällen mot fullständigt felinstallerade tröskeln som garanterat en VIK:are iklädd svart och gult installerat felaktigt bara för att jäklas. Han VISSTE att en Örebroare skulle flytta in. Han visste!
Och nu när jag tänker det undrar jag hur han kunde få spisen att koka över, samtidigt som jag stressade över just den tröskeln, när den aldrig gjort det innan. De är luriga de där Västeråsarna.
Rivalitet finns så klart inom fotbollen också, jag är inte ute efter att jämföra på något sätt, men för mig, på mitt alldeles personliga plan, finns det inget som mäter sig med energin på en hockeyrink. Jag vet inte vilken decibel som 14-3 och övriga publiken når upp till cirka 1-2 minuter in i en match efter att Örebro skapat sina första vassa chanser, men jag räds mina framtida barns hörsel.
Jag kan garantera er att det kommer finnas två färger de ska få lära sig att uppskatta mer än något annat: rött och vitt, och det på bästa möjliga sätt: med sina egna ögon och öron i Sveriges mest välfyllda arena.
Viktor Mårtensson i farten efter matchen var slutspelad. Vad annars?
Jag såg Henrik Schyffert och Fredrik Lindström på deras turné Ljust och Fräscht. En sak som Schyffert sa under den showen har jag hållit fast vid. I ett förhållande (han menade med sin fru/man/partner, men jag tycker det fungerar i ett bredare perspektiv) är det inte bara viktigt att ha gemensamma vänner, det är också viktigt att ha gemensamma fiender!
När Örebro besegrade Rögle borta och blev klara för SHL 2013/14 föll tårar. Det var stort. Riktigt stort. Efter säsongen hade lagt sig och jag såg framåt insåg jag att det närmaste vi hade en fiende var … Färjestad? Inte mycket till historik där, men jag måste säga att Örebro verkligen gjorde allt för att lägga grunden till något när man intog Karlstad under första omgången och klädde halva Löfbergs Lila Arena i rödvitt.
Frågar man Karlsta´-bor har det aldrig hänt. Tack för hjälpen när vi försöker skapa lite stämning och känslor i serien. Bah.
Omgångarna gick och vi spelade match mot Luleå, HV71, Djurgården, Leksand, Skellefteå och Växjö. Jag vet att en del hyser starka känslor för Leksand, men för mig är det ett lag i mängden. De är definitivt inget Västerås i alla fall. De andra lagen kommer från stora, fina klubbar som härjat i SHL under lång tid och gör det välförtjänt. Det är de bästa lagen i Sverige. De spelar ishockey av världsklass och ur ett helt neutralt perspektiv är man välsignad som får se dem spela på nära läktarhåll.
Men var är min älskade fiende? Kvar i Hockeyallsvenskan. Förra året var de snubblande nära att ta sig upp i finrummet, men det blev fiasko två gånger om. Ambivalensen var stark, på en nivå jag inte riktigt kan beskriva. Jag saknar vår nemesis. Jag sitter här och väntar. Jag håller noga koll på resultaten och tabellen, men över min döda kropp att jag skulle göra något för att hjälpa dem upp i SHL. Lika säkert är det att jag kommer att fira dagen de går upp. Äntligen kommer vi få chansen att tvåla till dem igen!
Så, snälla, rara VIK. Det är dags att ni tar steget upp i SHL nu. Jag saknar er. Ni hör hemma i SHL. Vi behöver visa SHL vad rivalitet verkligen är. Ingen påhittad TV-rivalitet som ”E4-derby”, ”Östergötlandsderby”, ”Norrlandsderby” (vet ni hur j-vla stort Norrland är?!), etc. Det känns så himla krystat när TV vill tvinga fram någon rivalitet som egentligen inte finns. Ett tips till klacken bara: kolla vilket håll som är upp på "bannern" innan ni vecklar ut den.
Ge mig Västerås till nästa säsong. Jag vet inte vad jag måste offra till hockeygudarna, men om någon där ut vet tveka inte att höra av er. Om jag inte kan få Västerås, för någon annan redan offrat sin svettiga hockeytrunk för att de inte ska gå upp, kan jag tänka mig Vita Hästen. Jag har inga problem med att heja fram våra egna för att besegra Norrköpingsgänget.
Till dess blir det att skrika sig hes och stötta de egna. Något jag givetvis kommer att fortsätta med även efter att VIK kommit upp sig bland de stora pojkarna, men det är inte riktigt samma sak när det är fel lag de tekar mot.
PS. Rauge är överskattad. DS.
