Krönika: Kan mjuka värden skapa vinnarmentalitet?
Det "tuffa" Brynäs på 70-talet hade en tränare som skrev fina lappar till spelarna i omklädningsrummet och en ordförande som kom hem till spelarna med en påse bullar för att kolla hur de mår eller behövde hjälp med något. Är dagens tränare Mikko Manner på rätt spår när han talar om de mjuka värdena?
Det är lätt att romantisera historien av fornstora dagar om det där Brynäs som käkade taggtråd till frukost, hatade att förlora och som stångades blodigt mot varandra på isen fastän det bara var en träningsmatch. Det är lite den bilden man får idag av berättelserna om Brynäs på 60- och 70-talet.
Det var förstås ett ganska gårt och tufft klimat i omklädnignsrummet då. Flera spelare har berättat hur det var att komma till Brynäs under en tid med starka karaktärer och vinnarskallar som Lennart Johansson och bröderna Salming i spetsen.
Samtidigt under 70-talet hade Brynäs en ledarfigur vi idag stämplar som legendar, en tränare vi kallar för en av landets största genom alla tider – som stod för tydlighet och rakhet – men också av mjuka värden.
”Du måste våga”, ”Du kan inte spela hockey utan att göra misstag” osv, var små lappar som Tommy Sandlin ofta satte upp runt i omklädningsrummet åt spelarna. Hans ambition var att träna hårt men framförallt att ha roligt. Varje träning skulle avslutas med leenden på läpparna. Varje grupp med individer var en enhet. Mår inte individerna i gruppen bra fungerar heller inte gruppen.
Sandlin var så pass extrem i sin filosofi att han kunde dra paralleller med att en grupp individer på 20 man fungerande precis som ett helt samhälle fastän i miniatyr.
Samtidigt som detta urtuffa och hårda Brynäs hade en tränare med så många mjuka värden i fokus fanns där också fadersgestalten Thure Wickberg – hockeybossen som såg till att Brynäs växte från en liten kvartersklubb till en stormakt i svensk hockey – som ofta åkte hem till spelarna med fikabröd bara för att höra hur de mådde, om de behövde hjälp med något, eller bara få höra vad spelarna själva tänkte och tyckte om diverse saker och ting.
Många spelare, särskilt de som inte var från Gävle, har i efterhand beskrivit Wickberg som en extrapappa.
Idag, cirka 50 år senare har Brynäs genomgått ett "blodbad". Tränare har skövlats och ledarpositioner rensats. Från den hårda, bestämda och kanske lite för tuffa Peter Andersson med statistiktavlan i högsta hugg står Brynäs nu med en Mikko Manner som istället påtalar vikten av att man ska må bra och trivas i gruppen.
Manner uttrycker, likt Sandlin gjorde på sin tid, att man som hockeyspelare behöver känna tryggheten i att våga göra misstag. Att en spelare som mår bra också spelar bra. Att ett lag som har glädje på isen också bildar en starkare enhet. Kan det vara så att det också ökar sammanhållningen och lagmoralen?
Mikko Manner vet om att han inte coachar ett topplag. Han känner till historiken, han vet vilket stålbad Brynäs har gått igenom och vilken resa klubben också behöver att göra. Han vet hur spelarna har mått under hela resan. Han är inställd på att det kommer dippar som mot Timrå, men att Brynäs också kan göra bättre matcher som premiären borta i Göteborg eller nu senast borta mot Djurgården (bortsett från de fem sista minuterna...).
Förvisso har ledarskapet moderniserats. Jag tvivlar till exempel på att Brynäs nuvarande ordförande Magnus Kangas åker hem till spelarna med en påse bullar för att fråga om de behöver hjälp med något, eller att Mikko Manner går runt med tjocka pärmar och skriver handskrivna lappar till spelarna.
Men i grunden bottnar ledarskapet i samma värderingar.
Det ska vara trivsamt att spela i Brynäs, samtidigt ska det också finnas en kravbild och förväntan precis som det alltid har gjort.
Kan det vara så enkelt och riktigt som att mjuka värden kan bidra till att skapa vinnarmentalitet? Eller i Brynäs fall tillräckligt med självförtroende i gruppen för att slippa ett negativt kval...?
