Krönika: Kommer ni ihåg Brynäsandan?
”Kommer ni ihåg Brynäsandan? Det var då när storheter som Tord Lundström, Lennart ”Tigern” Johansson och Håkan Wickberg käkade taggtråd istället för mjäkig sportdryck, vrålade i omklädningsrummet så motståndarna darrade – och brynäsarna vägrade att förlora” - Lars-Rune Ölund från Sportbladet 2003.
2014 skrevs det på Brynäs hemsida:
”Brynäs IF är en anrik förening från 1912, som präglas av mötet mellan en stark tradition och ungdomlighet. Kraften i Brynäs IF är sprungen ur 100 år av fantastiska prestationer, historiska segrar och karaktäristiska förebilder. Historiens anrika vingslag ger luft åt mod, framåtanda, och nytänkande, och den välkända Brynäsandan genomsyrar föreningen.”
Tolkningen av Brynäsandan har alltid varit individuellt, men den generella linjen tycks vara framåtanda och vägran att förlora. Eller som det egentligen heter – hatar att förlora. Diskuterar vi Brynäs historia, där föreningen fått sitt arv och sina anor ifrån, vill vi gärna diskutera 60- 70-talet, storhetstiden. Vi glömmer lätt bort vad det var som tog Brynäs, den lilla arbetarföreningen från tvärgatorna, till dess storhet.
Jag vill våga påstå att det var tiderna innan storheten som gav upphov till den kända så kallade Brynäsandan.
Vi glömmer lätt hur många gånger styrelsen i Brynäs höll på att klubba för att lägga ner ishockeyn, hur brist på ekonomisk kapital satte käppar i hjulet när Gävle redan hade andra stora, rika och framgångsrika klubbar. Men tvärgatornas lag hatade att förlora och Brynäs med Thure Wickberg i spetsen hade visioner. Godtemplarna skulle inte få leda Gävles ishockey och rallarborna i Strömsbro skulle inte få ta täten i hockeyutvecklingen.
När storklubbarna roffade åt de erfarna spelarna fick Brynäs nöja sig med ungdomarna. Det unga, upproriska Brynäs som gärna inte följde de äldres banor. För det var just unga spelare som lyfte Brynäs, precis som Morgondagens Brynäsare är en kärna i dagens Brynäs IF.
Det sägs att man aldrig kan lära en gammal hund att sitta. Det unga Brynäs var öppna för nya förslag vilket i sin tur banade väg för Lennart ”Tigen” Johanssons och Thure Wickbergs ibland märkliga idéer som kom att symbolisera Brynäs än i våra dagar.
Gävlehockeyn, eller Gästrikehockeyn har näst intill alltid tillhört Sveriges toppskick. Var det inte Godtemplarna så var det Strömsbro, sedan kom Brynäs. Under tre säsonger var samtliga av dessa klubbar tillhörande Sveriges bästa liga (nämn någon annan kommun som haft tre lag i högsta serien?). Sedan förenade Brynäs Gävle, och det där smått rebelliska arbetarlaget från tvärgatorna stod för någonting nytt och häftigt.
I takt med att samhället, och därmed ishockeyn förändrades blev förutsättningarna annorlunda. Många hävdar bestämt att den gamla Brynäsandan inte längre finns kvar. Brynäs är inte längre tvärgatans lag. Brynäs är en storklubb som omsätter miljoner och drivs numera som ett vinstdrivande företag – precis som alla andra SHL-klubbar.
Spelare skriver kontrakt på två-tre år för att sedan gå vidare till nästa klubb. Klubbhjärtat har inte samma starka innebörd idag som det var förut – förutom hos fansen.
Jag skulle dock vilja påstå att Brynäsandan finns kvar, främst hos fansen. För i Gävle kan laget vinna sina matcher men ändå står den frustrerande Gävlebon bittert och hävdar att spelet var alldeles för dåligt – eller att det var motståndarna som var dåliga. Ska Brynäs vinna ska de också spela bra hockey, annars duger det inte!
Brynäs kan förlora sina matcher och brynäsarna vräker ur sig svordomarna under hela bilresan hem och tänker tillbaka på den tid då spelarna gjorde allt för Bock- och Gevalialand för att inte förlora framför sin egen hemmapublik. Att förlora, framförallt på hemmaplan var lika med skandal.
Fansen, den äldre generationen, minns den tiden och de bär den erfarenheten med sig till Gavlerinken än idag. Det ställer höga krav på dagens Brynäs – mycket höga krav.
Något som sportchefen Stefan Bengtzén fick erfara under supporterdialogen i våras när brynäsaren Lennart Sundberg, 82 år, höjde näven i luften och yttrade: ”Du har ett jäkla ansvar du, ska du veta!”
Brynäs sportchef Stefan Bengtzén
Gästrikehockeyn har tillhört Sveriges elit sedan tidigt 50-tal. Brynäs IF har sedan 1960 befunnit sig i Sveriges högsta liga och aldrig åkt ut. Ingen annan förening har tillhört toppen så länge i Sveriges hockeyhistoria. Därför kan det tänkas förståeligt att det blev protester när sportchefen Stefan Bengtzén uttryckte sig om Brynäs behov av Boforsmentaliteten. Att bara nämna Boforsmentalitet, eller Boforshockeyn fick det att brinna till i många fans ögon – för vad har Boforsmentaliteten åstadkommit till skillnad från Brynäsandan?
Brynäsandan finns än idag i föreningen. Det är den kultur som genomsyrar Brynäs IFs organisation. Den har förändrats genom åren i takt med allting annat. Men jag tror att är det något Brynäs behöver inför denna säsong och inför varje match framöver, så är det att påminna sig om den traditionella Brynäsandan.
Snart inleds säsongen 2016/17 och Bulan boys förväntas svara upp på samma anda som brynäsarna vill identifiera sig med. Brynäs ska alltid hata att förlora. Alltid.
Nu Gävlar kör vi!
