Krönika: Min dag på ståplats
En enorm banner som reste sig över hela hemmastå, där publiken tog upp sång och känslor inför en sprakande match mellan Färjestad och Luleå. Grädden på moset var även att man fick klarhet i bilden av vem som skriver vad. Hur rösten låter. Hur tonen tar sina toppar och dalar om vad och vilket.
För de som befann sig under den första semifinalmatchen fanns det en enorm stämning att ta på. Du kunde skära den med en kniv.
Tifot var fantastiskt!
En enorm banner som reste sig över hela hemmastå, där publiken tog upp sång och känslor inför en sprakande match mellan Färjestad och Luleå.
För egen del kunde jag faktiskt inte varit mer nöjd.
Jag hade inte stått på plats i den smet av sång och klappande sedan 2008, när Linköping var en motståndare för bättre jämte Färjestad.
Det klargjordes hur underbar en stämning kan vara under en slutspelsmatch.
Helt plötsligt fick man ett större perspektiv på saker och ting.
Precis som en av mina närmre bekanter från äldre dagar har påmint mig om.
Man tog verkligen del och visade sitt missnöje på ett mer annorlunda sätt.
Man blev en supporter på riktigt, och det är enbart tydligt som sol på blå himmel när man ställer sig på ståplats och tar del av alla festligheter.
Samtidigt började man fundera på hur man egentligen fungerar när man är fast på kroken (så att säga).
Vad är det som är viktigt?
Sång, klappande och att man är där för sitt lag.
Att man hjälper laget framåt, oavsett hur det går.
Man bryr sig inte egentligen om allting runtomkring ishockeyn. Man tänker inte t.ex. på hur mycket en match kostar.
Faktum är att man kanske inte har några bekymmer alls.
Förutom när segern inte tillkommer det lag man visar support.
Dock tycker jag det kan vara skadligt. Varför inte stödja klubbens aktiviteter men ändå klubben i sig? Det skapar en tvetydlig bild om vad som är viktigt.
Och det kanske tolkas som ett jippo, men ljudmätaren i arenan skapar ändå en rolig grej om hur mycket väsen en hemmapublik kan göra ifrån sig.
Det välkomnades inte av hemmastå.
Borde man inte göra det?
Är det inte meningen att man ska styra ljudnivån och hålla den på max under hela matchens gång?
Kanske har jag fel, men det uppfattades som en aning underligt med tanke på omständigheter, egna teorier, tankar och funderingar.
Också vill man tänka på sin kära redaktion.
Det blev ett möte fyllt med bra kamratskap, gemensamhet där det eviga snacket om ishockey kändes som det kunde fortsätta i evigheter.
Grädden på moset var även att man fick klarhet i bilden av vem som skriver vad. Hur rösten låter. Hur tonen tar sina toppar och dalar om vad och vilket.
Fantastiskt!
Det var ett möte som man vill upprepa och som man tar med sig länge. Tack allihop!
Min dag på ståplats blev ändå vad man ville. Trots förlusten.
Bra sällskap, bra stämning och en ändå hyfsad hockeymatch att se på.
