Krönika: "När inget går vägen"
Solen skiner knappast, vilken den oftast brukar göra, över Karlstad i dag. Hockeyljuset och Färjestad BK-glansen har förbytts till ett djupt, obehagligt mörker. Det är för tidigt att "måla fan på väggen", men visst måste något hända snarast om denna säsong inte ska bli outhärdlig att följa.
Det är inte alltid lätt att vara supporter. Det är inte alltid lätt att lägga ned sin själ i något. Motgångar är något de flesta som följer ett lag tvingas uppleva med jämna mellanrum, även fast vi som håller på Färjestad BK har varit ganska förskonade från dessa hemska skeenden. Årets SHL-säsong har tyvärr inte inletts som vi med grönvita hjärtan hade hoppats och frustrationen, som för tillfället finns i överflöd bland spelarna- och ledarna, sprids hela vägen till en lägenhet drygt 30 mil från Karlstad. Det är inte mycket som fungerar. Viljan finns på isen, men det går, i alla fall just nu, inte att göra något bra av den. Laget spelar under långa stunder en fin ishockey och visar att man vill vara med och slåss i toppen, vilket förstås inte går att utesluta redan nu att så kan bli fallet, men den psykiska statusen i truppen är inte som den borde vara.
Att vinna är omöjligt. Att lyckas göra det i Löfbergs Arena är ännu svårare. Det klagas över publiksiffror, stöd från regionen och Jörgen Jönssons värvningar under sin tid på sportchefsposten. Dagens match mot Modo och dess utgång var väldigt signifikativ till den tuffa starten på serien. FBK presterade mycket bra, under långa sekvenser, och ledde i slutet på andra perioden med 3-1 efter att dessutom ha vänt ett underläge. Sen tappas linjerna i spelet fullständigt och poängen går förlorade. Att Pontus Åberg, en av de bästa så här långt prestationsmässigt, sedan serverar Per-Åge Skröder segermålet är typiskt för hur saker- och ting gestaltar sig för tillfället. Något måste förändras kring den mentala biten – det är snarare där, och inte i hockeykompetensen, problemet sitter. Det är svårt att leverera fullt ut om man inte är pigg i tanken och välmående i det man gör oavsett inom vilken krets man rör sig.
En tiondeplats, farligt nära kvalstrecket, efter tolv omgångar tror jag knappast att någon inom föreningen kunde drömma om. En ynka vinst på sju hemmafighter fanns inte på världskartan. Nya bottennoteringar om vart annat i åskådarantal var inget styrelsen räknade med. Det går helt enkelt att säga att läget är tufft just nu för samtliga med FBK-hjärtan. Men det är också under de svårare ögonblicken, och de kyligaste kvällarna, som saker utvecklas, människor växer och tar sig samman. Mycket handlar om att inte att tappa hoppet för oss Färjestadare, även om vi nog behöver inse att vi inte längre är lika dominanta som för ett par år sedan, utan tro på det Leif Carlsson och de andra försöker bygga. Sen gäller det ju också att vara kritisk, fundersam, analytisk och konstruktiv i kritiken. Det finns goda tendenser bitvis och mycket karaktär bland flera av spelarna, som saknar det rätta självförtroendet för att kunna orka i 60 minuter.
Dessutom är jag övertygad om att Karlstad-publiken knyter näven och stöttar sina hjältar på plats. De som alltid är där, vilket ändå är en hel del, har gjort ett fantastiskt jobb och fler borde följa deras exempel. Vi som inte bor i regionen får heja framför tv:n, datorn och i Löfbergs Arena, samt andra hallar, så ofta som möjligt. Klubben, staden, länet och landskapet är en sann kärlekshistoria utan slut och kommer att fortsätta vara så. Färjestad berör samtliga inom hockeysverige ordentligt, även fast vissa inte vill medge det, och den enorma vinnarkulturen som sitter i väggarna blir betydelsefull nu. Alla vill vända denna trend, vilket är något man, enligt mig, kommer att lyckas med. Sen om det räcker till en final framme i vår är ytterst oklart, men det finns betydligt mer att ta av.
Glöm heller inte hur många FBK-säsonger som öppnats trögt, där folk har ifrågasatts och resultaten uteblivit inledningsvis slutat. Nio SM-guld är, trots allt, inget dåligt facit och inget avgörs i oktober.
