Krönika: Så nära men ändå så långt borta
Det är något visst med ishockey, en sport som många andra med små marginaler så lite kan avgöra så mycket. AIK har bjudit oss på en svängig säsong med mängder av blandade resultat, allt slutade återigen med att laget föll på mållinjen i kampen om en plats i högsta serien.
Det finns inget grymmare än när en hel säsong av kämpande tar slut i den andra förlängningsperioden, att vara så nära men ändå så långt borta. Så tomt – känslan att det är över för den här säsongen och nu får vi vänta ett år till på en ny chans, men vi ger aldrig upp det är i de mörkaste stunderna vi blir starkare. De tunga tankarna finns kvar, samtidigt börjar de redan bytas ut mot nytt hopp om att en dag kommer AIK att gå hela vägen igen.
Tillbaka till de små marginalerna, AIK har varit uträknade många gånger den här säsongen inte minst med en minut kvar av den sista kvalmatchen mot Karlskoga. Underläge med 2-0 på bortaplan, jag kan erkänna att jag givit upp då visade AIK-spelarna att man aldrig ska räkna bort laget. Det började med att Jonas Almtorp skickade in den första pucken, när sedan Mads Larsen vallade in 2-2 kändes det som undrens tid inte var förbi och lyckan visste inga gränser.
Tyvärr tog säsongen sedan slut i förlängningen, det här laget var värda så mycket mera...
Vi får inte glömma att tacka Oscar Steen för att han valde att lämna laget i slutet på januari, hoppas han hittat glädjen i sitt nya lag och att det går bra där tillsammans med den nye tränaren. Han valde att lämna AIK i ett läge när det var som tyngst, efter två förluster mot Oskarshamn respektive Västervik låg AIK risigt till i tabellen då är det lättast att fly till något bättre. Hoppas Oscar Steen känner sig nöjd med sitt val, AIK blev ett bättre lag som plötsligt även hade mera harmoni.
I slutet av januari fanns det ingenting som talade för att AIK skulle vara med om kampen om en plats i högsta serien, där och då kom vändningen. En scenförändring som saknar motstycke, från ett lag som bjöd på enkla misstag i match efter match till ett vinnande lag på bara några dagar. Efter att AIK blivit ”nollade” mot Oskarshamn och Västervik tror jag att segern med 1-0 hemma mot Vita Hästen var en av nycklarna till framgången, spelarna visade för sig själva att de kunde vinna igen.
Efter den vinsten radade AIK sedan upp segrarna i serieavslutningen, laget visade prov på en stabilitet som saknats under de 40 första omgångarna. Det blev seger på seger, med en enda liten plump i protokollet när laget föll med 3-2 efter förlängning i näst sista matchen mot Pantern. AIK reste sig snabbt och vann med klara 6-0 mot Oskarshamn i sista omgången, spelarna visade att laget skulle bli att räkna med i den kommande kvalserien.
Framgångarna fortsatte och kvalet skulle bli en jämn kamp med Västervik, här kommer vi tillbaka till de små marginalerna igen, AIK låg under med 2-1 när Jonathan Andersson tryckte in 2-2 med endast 11 sekunder kvar att spela i matchen hemma mot just Västervik. Förlust där och säsongen varit över, nu räckte det för att med minsta möjliga marginal vinna serien före ett tappert kämpande Västervik som varit en av säsongens stora överraskningar.
Efter att ha förlorat den första kvalmatchen i bästa av tre mot Karlskoga stod AIK-spelarna med ryggen mot väggen i en måstematch på ett i det närmaste fullsatt Hovet, det var inget snack laget gjorde en av säsongens bästa matcher och vann betryggande med 4-1. Stämningen i arenan de sista minuterna av matchen var magnifik, jag hoppas AIK-spelarna verkligen kunde njuta av den segern för det var de så väl värda.
Tyvärr tog resan slut i den avgörande matchen, AIK gjorde med en fenomenal avslutning på säsongen att betyget måste bli med beröm godkänt även om det varit skakigt under långa delar och man många matcher undrat vad är det som händer. Nu börjar jag redan blicka framåt mot nästa säsong för jag vill vara med och följa AIK i jakten på en plats i högsta serien.
TACK för att Ni visat att man aldrig ska ge upp och att AIK alltid är att räkna med hur hopplöst det än kan se ut ibland!
