Krönika: Solen skiner igen
Det är konstigt hur allt ont kan blåsa bort på några dagar. Som vanligt trummar livet på och läker såren som man alltid trodde skulle svida.
Mitt i ett somrigt Sverige, där vi då och då får rapporter från de tusentals hängivna fansen som valde att dra på korståg till EM, rasar silly season för elitserien och allsvenskan. Okej. Rasar är ett ganska överdrivet ord. Men det händer grejer. Och för Djurgården, som nästan har haft ett helt nytt lag att pussla ihop, har utvecklingen varit härlig att följa.
Tur är det.
En taskig silly season är knappast det som krossade djurgårdssupportrar behöver. Men om jag ska vara ärlig – om jag ska slänga fram mina innersta tankar – har kärleken för föreningen visat sig starkare än jag någonsin hade kunnat tro. Det fantastiska hjärtat som vissa spelare har plockat fram skulle, utan problem, ha räckt för att överleva den långa och sega sommaren. Ja, det hade räckt en lång bit in på säsongen.
Men ingen – och då menar jag ingen – har valt att bromsa där.
För publiken har, på flera sätt, valt att skita i den hemska nedflyttningen. Allt fler kastar alla hån och misslyckande åt sidan och väljer istället att ställa sig upp för att sjunga att ”Djurgården alltid kommer att vara Djurgården”. Och att ta del av den enorma uppslutningen som fansen visar – där säsongsbiljetterna nästan går åt som Bruce Springsteen-biljetter (jag sa nästan) – får det lätt att slå volt i kroppen. Flera gånger om.
Mitt i denna explosiva kärlek för en trasig, men optimistisk, förening har flera intressanta nyförvärv börjat ramla in. Challe Berglund har, med sin roll som tränare och sportchef, klivit in och imponerat med flera intressanta namn.
På målvaktssidan har rutinerade Steve Valiquette redan blivit utnämnd till ett av allsvenskans hetaste målvaktsnamn. Nils Andersson, en utvecklingsbar tvåvägsback, har varit ett hett byte på marknaden och Timmy Pettersson – som håller hög elitserieklass – var precis det som laget behövde för att få en bättre balans i den egna zonen. Blandar vi in försvarsgeneralen Elias Granath, den offensiva backen David Lindström och den orutinerade (men väldigt spännande) trion Kim Lennhammer, Philip Holm och Erik Gustafsson känns truppen som ett topplag. Och då har jag inte ens börjat skrapa på forwardssidan där namn som Fredrik Bremberg, Dustin Johner, Jimmie Ölvestad, Markus Ljungh och Pontus Åberg lurar.
Redan nu – en bit in i juni – ser laget nästan klart ut. En forward saknas. Sedan kan det mycket väl vara stängt.
Jag tror att det är precis det här som Djurgården behöver. En chans att svetsa ihop sig med varandra, gnugga redan från första början. Och det lär underlätta för Challe Berglund: en längre tid med spelarna ger honom säkert en tydligare bild hur han ska fördela rollerna i laget. För sanningen är, som alltid, att pappret bara är något man skräms med. Det borde Djurgården veta nu - efter två säsonger med enorma svårigheter att nå upp till sin rätta potential.
För två månader sedan kändes allt mörkt. Nu, när jag skummar igenom Djurgårdens nuvarande trupp, läser några veckogamla artiklar om det stora djurgårdsintresset och hör alla lovord från allsvenska motståndare, ser jag att solen skiner utanför fönstret. Hade jag någonsin kunnat tänka mig det efter den svidande förlusten mot Leksand i slutet på mars?
Antagligen inte.
