Krönika: Svunna Tider - Två Generationer
Svunna Tider - en artikelserie om delar av AIK:s storhetstid inom svensk ishockey. Pratstunder med klubblegender som varit med under dessa år - vi har börjat med Leif Holmgren samt Anders "Ankan" Parmström med förhoppningar om flera samtal om just AIK och klubbens historia. Vår förhoppning är att kanske även få några av svaren till vad som har hänt i klubben efter det andra SM-Guldet i mitten av 80-talet.
Vi är och representerar två generationer av AIK:are, med det gemensamma att ständigt slitas mellan hopp och förtvivlan. Här kommer vår bild av några stora minnen med klubben i våra hjärtan, alla har vi olika höjdpunkter, detta blir vår version. Hur man än ser på det så kan vi lätt konstatera att tiden går fort när man har roligt! Det är svårare att finna vägen hur AIK en dag ska vara en stormakt i ishockey igen. Får vi uppleva det?
Hjältar och Legender har gjort stora avtryck i AIK genom mängder av år, det är dags för nya hjältar att skapa sig ett namn i AIK och att visa vad klubben står för. Frågor som söker svar är bland annat - Hur tappade klubben greppet om publiken? Hur ska klubben bli en stormakt inom svensk ishockey igen? En sak är säker, det är en lång väg att vandra bara för en plats i högsta serien. Hur lång tid det tar är omöjligt att svara på, den dag chansen kommer måste klubben lyckas. När det första steget är taget finns chansen att börja etablera AIK igen som ett starkt ”varumärke.” Vägen är lång – stegen kan bara tas tillsammans, utan publik på läktaren blir den ännu längre.
AIK var under ett flertal år en stormakt i svensk ishockey, detta startade under andra halvan av 70-talet närmare bestämt säsongen 1977/78 när AIK föll i finalen mot Skellefteå efter 2-1 i matcher trots att AIK vunnit den första finalmatchen med 5-1. Det blev en ny finalförlust säsongen 1980/81 då Färjestad vann med 3-1 i matcher efter att AIK även den gången vunnit match 1, den gången med 2-1.
Så kom några fantastiska säsonger på 80-talet som resulterade i 2 guld, det första i en klassisk matchserie mot Björklöven där AIK vann avgörande matchen i Scandinavium med 3-2. Glädjen visste inga gränser, år av längtan var över och det första guldet sedan 1946/47 var ett faktum. Det skulle följas upp av ett nytt guld under säsongen 1983/84.
Ett guld som kort kan sammanfattas som ett av de största ögonblicken i klubbens historia, först seger i semifinalen mot Södertälje efter att ha vunnit med 11-1 i avgörande matchen. Alla väntade en rafflande finalserie mot Djurgården. AIK-spelarna såg till att det blev något helt annat och vann med 3-0 i matcher, när om någonsin får vi se ett så starkt AIK-lag på isen igen?
Efter det hände något som under mängder av år har varit svårt att sätta ord på, många har säkerligen letat efter svaren. Säsongen 1985/86 var fiaskot ett faktum, AIK tvingades lämna den högsta serien. En berg- och dalbana inleddes, upp och ner i seriesystemet. Klubben har tappat sin identitet, från att ha varit på toppen till att förlora greppet om allt vad kontinuitet heter.
Svunna Tider som en stormakt inom svensk ishockey!
Här börjar tillbakablicken på några stora AIK-minnen på Hovet och i Globen, det har varit mängder av stora upplevelser med klubben i våra hjärtan. Många har genom åren sagt du måste byta lag, de lever i en fantasivärld. En gång AIK – Alltid AIK i framgång och motgång!
Svunna Tider är Hjältar, Förebilder, Idoler – något som bygger klubbars identitet. Fundera själva, eller varför inte se er i spegeln. Nu kommer vi att vara lite hårda, samtidigt som det är min bild. Hur många kvalar in där under de senaste 10 säsongerna, jag kan bara komma på två eller om jag är snäll fyra. Christian Sandberg och Dick Tärnström har för alltid satt stora avtryck i klubben, det går inte heller att blunda för Viktor Fasths insatser mellan stolparna de säsonger han spelade i AIK. Samt tittar vi på klubbhjärta så finns David Engblom med, hans lojalitet skulle flera visa då skulle chansen till en annan position öka för AIK.
Svunna Tider - Förebilder. Hjältar. Idoler.
Pelle Lindbergh gjorde endast en säsong i AIK. Han kom till AIK inför säsongen 1979/80, jag, Niclas, var i 10-årsåldern och mitt sportintresse växte för varje dag. En säsong räckte för att göra Pelle Lindbergh till min stora Förebild, Hjälte och Idol! Han lämnade Sverige för att kämpa om en plats i ”mitt” lag där borta, Philadelphia Flyers och där spelade han sig till en position som en av ligans bästa målvakter. 10 november 1985 var den framme, olyckan som gjorde att Pelle Lindbergh kraschade med sin bil.
Jag minns det som det var igår – att jag INTE kunde tro att det var sant när det kablades ut på nyheterna. En Hjälte och Idol hade gått ur tiden alldeles för tidigt. Det blev endast 32 matcher i AIK, mängder av NHL-matcher för Philadelphia Flyers, säsongen 1984/85 stod han hela 65 matcher + 18 i slutspelet när laget till slut föll i Stanley Cup-finalen mot Edmonton Oilers. Pelle Lindbergh var mitt uppe i karriären och verkligen min stora idol i en allt växande idrottsvärld.
Vi flyttar fram till 24 mars 1988 AIK hade gjort vad som krävdes för att ta den sista biljetten till SM-slutspel den säsongen och vunnit mot HV71 med 6-1. För att klara av det behövde laget hjälp av bottenplacerade Brynäs att ta poäng av Luleå, matchen i Gävle var jämn och lite senare än matchen på Hovet. AIK-publiken stod kvar på läktaren och väntade, på blålinjen ner på isen stod hela laget med Peter och Thomas Gradin, Odd Nilsson, Peter Hammarström, Mats Hessel med flera. Alla väntade. Så exploderade hela lokalen matchen i Gävle hade slutat 4-4, spelarna slog kullerbyttor på isen.
Jag minns även detta som det var igår, jag och min far jublade med människor som vi inte träffat förr eller senare. På raden framför oss faller en storväxt man, han var säkert två meter lång. Killen rasar fyra fem rader nedåt på Hovets läktare, reser sig bara upp och fortsätter sin glädje som om ingenting hänt. I kvartsfinalserien väntade Djurgården som enkel vunnit serien, AIK vann med 2-1 i matcher i några av de mest klassiska ishockeymatcher jag någonsin upplevt. Tyvärr tog det stopp i semifinalen mot de blivande mästarna Färjestad, under hemmamatchen var vi nära att hamna i en incident med en gentleman från Karlstad men det är en helt annan historia.
Vi tar oss ytterligare några år framåt i tiden, 15 april 1994 och nu har skådeplatsen flyttats in till Globen. AIK möter Boden i en helt avgörande match i Kvalserien om vilket lag som ska ta steget upp i Elitserien, AIK har satt sig i det svåra läget att laget måste vinna matchen med minst tre mål. Matchen är jämn i tre perioder och 11111 åskådare slits mellan hopp och förtvivlan, matchen närmar sig slutet och det sprider sig en allt större glädje runt om på läktaren. Så plötsligt som en blixt från klar himmel, målburen flyttas ur sitt läge. Efter mängder av palaver dömer domaren straff till Boden, reaktionen från läktaren låter inte vänta på sig. Isen måste spolas om.
Återigen är känslan att jag minns även detta ögonblick glasklart, stämningen i Globen gick att ta på. Alla hade något tomt i blicken, skulle AIK falla på mållinjen? Efter att stillat nerverna med att lämna stolen och sträcka på benen lite var vi tillbaka igen samtidigt som spelarna kom in på isen. Rolf Ridderwall tog plats i AIK-målet, det är allt jag minns. Jag klarade inte att titta, så det öronbedövande jublet när han räddade. En lycka som inte visste några gränser, AIK var tillbaka i högsta serien. Mats Thelin, Dick Tärnström, Kristian Gahn, Mats Lindberg, Jackson Penney med flera. Förebilder! Hjältar! Idoler Hela laget hade under en lång säsong tagit AIK tillbaka dit där klubben hör hemma, till Elitserien.
Här slutar del ett av denna krönika, fortsättningen följer med Moa och ytterligare några ögonblick från klubbens historia. AIK skapar rubriker, vägen tillbaka är fortfarande lång. Så är målet att följa upp med pratstunder med flera klubblegender och ikoner in i framtiden.
