Krönika: Vi kan inte bara lägga oss ner, inte nu, aldrig…
"Oken som annars ska bäras med stolthet men som nu har blivit tyngre än vanligt."

Krönika: Vi kan inte bara lägga oss ner, inte nu, aldrig…

När röken har lagt sig och dimman lättat brukar man ofta se glimtar av hopp. Tid för återhämtning och möjlighet att sammansvetsa gruppen på nytt. Men i Brynäs fall finns det ingen sådan tid.

För så snart röken lagt sig tvingas man direkt ner i skyttegravarna igen. Nästa anstormning är på väg. Tid för vila hade man i höstas – inte nu. Matchschemat är tajtare än någonsin. I vanliga fall hade man kanske tyckt det varit roligt med såhär många och tajta matcher, men under säsongen 20/21 är det tärande, jobbigt och ingen vill egentligen vara där. Självförtroendet är förlorat för länge sedan och det saknas för tillfället viktiga verktyg och manskap. 

Peter Andersson kan enbart med sina ord och penna visa upp spelplanen. Samtliga har säkert hört orden tidigare och sett skisserna. Innerst inne vet säkerligen alla spelare hur det är tänkt att man ska göra på isen – hur man ska hantera anstormningen och pressa tillbaka fienden till sin egen försvarszon. Hur man ska komma in i skottsektorn och överlista motståndarens försvar.

Men så snart striden är igång, när domaren släpper pucken i mittcirkeln och när den där tanken, för ögonblicket, ”kommer det att fungera idag?” dyker upp, påminns man också om det förflutna; Om alla förluster och förlorade slag som hänger tungt över de annars så berömda och unika axeloken. Oken som annars ska bäras med stolthet men som nu har blivit tyngre än vanligt.  

Tilliten till målvakten, släpper han en retur igen? Fångar han den här gången? Eller måste jag släppa min position för att hjälpa till? Litar jag på backarna, kan jag passa bakåt i offensiv zon? Finns det avlastning från min center, eller behöver jag hjälpa till i det andra hörnet trots att jag håller min gubbe?

Osäkerheten gör sig påmind.

Ingen vill erkänna det, men alla ser det. Spelsystemet fallerar, energin tar slut – den mentala orken kollapsar.

Och motståndaren gör ett mål till…

Utåt sätt kan ledarna bara stå där och tala om processen, att bygga karaktär, förändra kulturen, skapa disciplin och försöka påvisa någon form av förtroende till den egna valda strategin. Att greppa varje halmstrån. ”Vi gjorde bra i den situationen”, ”målen speglade inte spelet”, ”detta var positivt”… samtidigt som man står med tre-fyra mål bakåt.

De allra trognaste följarna, dem som alltid har stått kvar i stormen, vissa i generationer, tappar till slut hoppet – och stöttningen försvinner. Bördan blir tyngre. Istället för hurrarop kommer burop, istället för ”bra jobbat” blir det ”avgå!”.

Men Peter Andersson kan inte fokusera på det. Lagkaptenen Anton Rödin får inte fundera på vad omvärlden tycker och ingen annan spelare har råd att lyssna på alla andras åsikter än sina egna ledares och lagkamrater.

De kan bara fokusera på nästa match.

Brynäs kan inte bara lägga sig ner och dö. Inte nu, inte sen... aldrig. Det måste vara kamp in i det sista. Om det så är för märket på bröstet eller för den egna äran, stoltheten, lönen eller framtida karriärens skull, jag skiter i vilket – bara att det måste till alla medel som finns för att Brynäs IF ska se en ny morgon i SHL.

En ny match är trots allt en ny kamp. Ingen säsong är över förrän den sista matchen är spelad – om det så är i ett kvalspel eller grundseriens sista möte.

För nio år sedan skrev en yngre och kanske naivare version av mig den klyschiga sångtexten ”Brynäs är vårt namn, våra hjärtan står för stolthet – och brynäsare ger ju aldrig upp”.

Jag vill trots allt fortfarande tro på en sanning i den refrängen.   
 

Viktor Alnerviktor.alner@bettercollective.comTwitter @ViktorAlner2021-01-07 14:00:00
Author

Fler artiklar om Brynäs