Svensk elithockey - vägen mot lyxfällan?
Allt fler klubbar inom svensk elithockey försätts i ekonomisk knipa. En utveckling som börjar bli ohållbar. Finns det någon lösning på de växande ekonomiska problemen?
“Tingsryds AIF riskerar tvångsnedflyttning”. “Södertälje missar kravet för elitlicens”. “DIF:s ekonomiska smäll - går back”. “Björklövens miljonsmäll - varnar för konkurs”. “Klassiska klubben: ’Riskerar vår elitlicens och existens’”. Rubriker som avlöst och fortsätter avlösa varandra när klubbarna i HockeyAllsvenskan ser över sina ekonomiska tillgångar. Rubriker som för de hockeyallsvenska klubbarnas styrelser förvandlats till vardagsmat när bokslut ska göras. Magsårsframkallande rubriker som hade fått varenda revisor att instinktivt rygga tillbaka och börja fundera över hur klubbarna överlever trots minusresultat. Vi ser idag en accelererande sportslig kapprustning mellan lag i hopp om att nå den enda SHL-platsen i slutet på säsongen. Med den knappa ekonomiska grund som HockeyAllsvenskan erbjuder sätts klubbarnas existens på prov. En utveckling som börjar bli ohållbar?
Det hockeyallsvenska TV-avtalet är fram till och med säsongen 2025/2026 värt sex miljoner kronor för vardera lag, att jämföra med SHLs nyskrivna dito värt 60-65 miljoner per klubb. Spelarbudgeten skiljer sig markant mellan lagen i Sveriges näst högsta hockeyliga. I ena änden av repet finns storsatsande klubbar som Djurgården och Björklöven med över 20 miljoner i truppkostnader. I den andra änden finner vi bland annat ett vilt ekonomiskt kämpande Tingsryd och Vimmerby med betydligt mer begränsade ekonomiska resurser. Samtidigt som klubbarna försöker formera ett så bra lag som möjligt har de som krav från högre makt att inneha ett eget kapital på tio procent (nyligen sänkt till fem procent) av klubbens årliga omsättning. Ett krav som flera klubbar inom HockeyAllsvenskan inte lyckats leva upp till inför årets säsong.
Den gemensamma nämnaren som möjliggör att klubbar i HockeyAllsvenskan fortfarande kan bedriva elitverksamhet och satsa mot SHL stavas i dagsläget externa finansiärer, i form av privatpersoner och företag. Är det hållbart i längden? Med en växande inflation kommer också hårdare ekonomisk ranson bland företag och andra privata aktörer, även hos dem som sponsrar idrotten. En verklighet som drabbade Djurgården Hockeys ekonomi negativt när bokslut gjordes efter säsongen 23/24. På DIF hockeys officiella hemsida skrivs att stockholmarnas minusresultat grundade sig främst i “...lägre reklam- och sponsorintäkter samt allmänna kostnadsökningar i samhället. En vikande konjunktur inom till exempel byggbranschen, där en stor del av Djurgårdens partners verkar, är en viktig del av minskningen av företagsintäkterna.” (DIFhockey, 2024)
Visst kan man hävda att klubbar bör mätta mun efter matsäck, så fungerar det ju för oss privatpersoner. Å andra sidan ser sportens värld annorlunda ut när det ligger en skattkista med SHL-pengar i potten på andra sidan ån. Något som kommer, om man över tid stadgar sig i högstaligan, stärka klubbens ekonomi via inkomster från ökade publikintäkter, TV-avtal och sponsorer. Vid avancemang öppnas även fler arbetsmöjligheter upp när en nybliven SHL-klubb utökar sin verksamhet, vilket ytterligare är en faktor som legitimerar satsningen mot finrummet. Den ekonomiskt riskfyllda satsningen kan alltså ge klubben nyckeln till skattkistan. Samtidigt balanserar klubbarna i HockeyAllsvenskan för tillfället på en skör tråd när de till stor del förlitar sig på att externa finansiärer kliver in med stora summor pengar. Vad händer om inflationen ökar ytterligare? Vad händer om de stora finansiärernas ekonomi försämras kraftigt, går i konkurs, eller rent av tröttnar? Vad händer exempelvis med ett lag som Västerås IK om deras största kassakor tappar sitt ekonomiska intresse för klubben efter år av kräftgång? Eller Mora IK för den delen, som nyligen sålt av spelare för att undvika att kastas in i ett ekonomiskt svart hål. Att förlita sig på och bygga mer eller mindre hela sin elitverksamhet på pengar som tillkommer externt i en konjunkturbaserad marknadsekonomisk värld riskerar i längden att inte vara hållbart, något DIF Hockeys senaste årsrapport vittnar om. Dessvärre är det så den hockeyallsvenska ekonomiska modellen ser ut. En modell som gör att klubbar från HockeyEttan tackar nej till spel i ligan. En modell som också riskerar att klubbarna rusar rätt in i lyxfällan.
Lösningen på den prekära ekonomiska förutsättningen som HockeyAllsvenskan erbjuder klubbarna är både mångfacetterad och svår. Det finns inga enkla svar. En bra början kan vara att ligan förhandlar fram ett mer gynnsamt ekonomiskt TV-avtal efter säsongen 25/26. En förutsättning för att klubbarna ska få en bättre ekonomisk grund att stå på från start. En lösning jag misstänker att exempelvis Tingsryd och tidigare HA-laget Västervik gärna ser. Vi befinner oss däremot i en tid då många TV-bolag har dalande ekonomisk kurva, något som skulle kunna försvåra ett maffigt, eller åtminstone gynnsamt, avtal. I vilken kurs står HockeyAllsvenskans rättigheter ute på en öppen marknad?
En annan ekonomisk aspekt som skulle kunna inbringa mer pengar till klubbarna är ökade övergångssummor vid försäljning av kontrakterade spelare. Både mellan klubbar från samma eller olika ligor i Sverige, men även utomlands. Till skillnad från fotbollens värld där talanger säljs för stora summor med inbakade klausuler skeppas unga svenska ishockeyspelare till NHL för, i deras mått mätt, kaffepengar. Finns det möjlighet att förbundet förhandlar fram avtal som kräver ännu större belopp än dagens cirka 380 000 dollar för spelare som skriver NHL-kontrakt? Kan lagen i HockeyAllsvenskan förhandla om en ännu högre ersättning vid försäljning av spelare till SHL? Något man senast gjorde 2022.
Stressen över att ta sig upp till SHL intensifierades bland de hockeyallsvenska toppklubbarna när en förening som IK Oskarshamn degraderades under våren 2024. Nu var det inte längre tal om någon ekonomisk Goliat i form av Hv71, Brynäs, eller för den delen Djurgården – som under tiden degraderingen blev ett faktum famlade i mörker i sökandet efter sin identitet. Den sportsliga kapprustningen som flera lag gjort till årets upplaga av HockeyAllsvenskan har satt klubbarnas ekonomi på ett rejält prov. Kan kvalsystemet vara en orsak till klubbarnas ohälsosamma spelarbudgetar?
Samtidigt som kapprustningen intensifierats i HockeyAllsvenskan ser vi idag lag i SHL som handlar över sina tillgångar för att undvika en degradering. För vissa klubbar skulle ett uttåg ur SHL kunna innebära förödande konsekvenser, inte sant Leksand? När den ekonomiska diskrepansen är så pass stor som den idag är mellan de två bästa ishockeyligorna i Sverige är rädslan över att åka ur större än viljan att vinna Le Mat hos många klubbar. Något som speglar sig i vad media främst fokuserar på under grundserien, bottenstriden. Ur ett sportsligt perspektiv är dagens kvalsystem såklart spännande då det drar till sig stort intresse. Att storklubbar kan ta snedsteg och tvingas ut ur SHL är ytterligare en aspekt som ökar det sportsliga värdet och intresset kring kvalstriden och den kommande utslagsserien. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det däremot allt annat än positivt.
Ska samma kvalsystem fortsatt vara aktivt bör den ekonomiska klyftan mellan ligorna minska. En klyfta DIF var med att skapa när man tillhörde SHL, ett misstag som nu erkänts. Om det inte är möjligt att minska de ekonomiska skillnaderna är ett annat alternativ att ändra på kvalsystemet. Jämför man med fotbollens upp- och nedflyttning så finns där en större möjlighet för lag med mindre medel och resurser att ta sig upp till finrummet. Stressen över att trilla ur högsta serien är heller inte lika stor eftersom förutsättningarna att klättra tillbaka är “lättare” och bättre jämfört med det knapphålsliknande hockeyallsvenska slutspelet. Ett slutspel där nyligen degraderade storklubbar satsar stora pengar på att snabbt ta sig tillbaka, vilket försvårar för klubbar med mindre ekonomiska medel.
Ishockey är däremot en slutspelssport och jag vill såklart inte ta bort en viktig grundpelare som utgör stor del av sportens intresse och essens. Däremot tror jag att en större ruljans av upp-och nedflyttade lag mellan ligorna hade kunnat minska den ekonomiska stressen och risktagandet som vi framförallt ser i HockeyAllsvenskan. Samtidigt hade klubbar i SHL inte behövt handla över sina tillgångar med rädslan för att åka ut. Man kan trilla ur men med ett annorlunda kvalsystem, och minskade ekonomiska klyftor, går det att ta sig tillbaka utan att sätta klubbens existens på spel.
Jag sitter inte på något facit utan lyfter bara frågan. Frågan är om inte något måste förändras i svensk elithockey för att klubbar och lag inte ska hamna i lyxfällan istället för på isen. Den ekonomiska utvecklingen som svensk elithockey går mot börjar bli ohållbar, oavsett hur kvalsystemet ser ut.
Referenser
DIFhockey (17 juni 2024). Ekonomiskt reslutat för 2023/2024. https://www.difhockey.se/article/sw5asf7-1lead/view
