Krönika: Hemmasonen skänkte arbetsro
Två defensivt starka lag gjorde upp och det var tätt, tuft och tajt om varenda centimeter på isen. Men Magnus Johanssons splitvision fällde avgörandet.
Man ska aldrig underskatta Luleå. Ett, visserligen turligt (den sargbiten lär väl ryka inatt), mål gav norrbottningarna en gyllene utgångspunkt i matchen och rejält med medvind. För Linköpings del kanske det också var tur att Jussi Tarvainen några minuter senare träffade mål, och i mål dessutom. Han har missat ganska ofta tidigare.
Flaxig Norrena
Men nu fick LHC det andrum man så desperat behövde. En förlust på hemmais hade varit katastrof och definitivt underblåst alla spekulationer om kvartsfinalspöket. Dessutom hade man fått ett helvete uppe i Luleå på onsdag.
Det går ändå inte att vara riktigt lugn. Ska man vara kaxig kan man säga att LHC ägde matchen från och med andra perioden. Men 3-1 är inga monstersiffror. Det sista målet trillade dessutom in i öppen kasse.
Tero Leinonen storspelade och jag höll med Jim Brithén, LHC:s förre tränare och expertkommentator för Canal Plus, om att Norrena såg lite flaxig ut.
Kanske är det de höga krav som avspeglar sig på finländaren som gör att han så gärna vill prestera. Att det liksom låser sig. Noterbart är annars att han håller sig ifrån sarghörnen mestadels nuförtiden.
Försökte vänta ut varandra
Thomas Andersson fortsatte på sitt inslagna spår och lekte hemmadomare. Flera utvisningar i favör för LHC var billiga och straffslaget vet jag inte om det var korrekt.
Det kändes annars som att lex powerplay kanske äntligen fick sin lösning. Nu fick ju LHC spela in 2-1 hela vägen. Förstår inte varför man inte tar fler skott utifrån. Och Thomas Johansson borde lära sig att träffa mål när han skjuter.
Shane Willis var rivig och åkte skridskor hela tiden i detta långa ställningskrig där det annars var en bristvara. Båda lagen försökte vänta ut varandra med en temposänkning som resultat.
Defensiven såg annars ganska okej ut men ibland undrar jag inte om Thomas Johansson och Andreas Pihl har sett sina bättre dagar. Det avslöjas när LHC möter skridskoskickliga lag.
Magi av Mange
Hemmaklacken försökte att hålla igång stämningen men fick knappt någon hjälp av sittplats som endast reagerade på specifika ramsor. Man kan också fundera på varför det ska vara så svårt att klappa i takt. Inte ens utsålt heller. Backlash sedan tidigare slutspel?
LHC fick till sist sin hemmavinst efter att Magnus Johansson lyft in en backhand från egen zon i tom kasse. Han var själv blygsam efteråt men man ser att han tittar upp innan han lyfter iväg pucken. Linköpingssonen har en magisk blick för spelet. Uffe Söderström brukar vara magisk offensivt men defensivt brister det. Vid 0-1 tappar han helt sin markering.
Segern känns som ett absolut nödvändigt fall framåt, 0-2 i matcher hade vi inte vänt, men jag har ändå starka vibbar från de tidigare slutspelen mot Timrå och SSK.
Det krävs en bortaseger på onsdag för att få lugn på nerverna.
