Tack för oss!
Efter lång, trogen och aktiv tjänst kommer nu LHCfans att stänga ner tills dess att en ny redaktion finns på plats. I den här artikeln får ni ta del av våra sista ord när vi försöker summera vår tid här på sajten och vad vi vill se från Cluben i framtiden. Tack för att ni har läst och följt oss under alla dessa år! /Redaktionen på LHCfans.
Johan Kjellman
När min tid som skribent på Svenska fans började var det efter några egentligen ganska bra säsonger med semifinal som resultat. Det fanns dock en stor frustration i att inte kunna ta de där kliven och på riktigt utmana om guldet. Nu, flera år senare, inser man hur bra man hade det som höll på ett lag som höll sig stadigt bland landets åtminstone 6 bästa lag. Att följa Linköping Hockey Club inte bara som supporter utan med ett större syfte, att utifrån ett LHC-perspektiv rapportera matcher och annat kring laget, har således varit det bästa med de senaste årens LHC-hockey för mig. Svenska Fans erbjuder någonting som man inte finner på särskilt många andra håll inom den svenska sportvärlden, nämligen nyheter helt ur ett enskilt lags perspektiv och därutöver utifrån ett supporterperspektiv. Det är också den stora styrkan och en av anledningarna till varför Svenska Fans har en så pass gedigen läsarskara trots att det finns ett brett utbud av nyhetskällor om precis samma sport där artiklarna och matchrapporterna skrivs av professionella journalister och skribenter. För de allra flesta är hockeyn bara en del av livet, men för vissa av oss ligger tonvikten snarare på att det just är en del av livet. Det är någonting som följer med en, i med och motgång. Jag har likt många av er läsare intalat mig själv att ”nu skiter jag i det här, spelarna ser inte ut att bry sig så varför ska jag?”, inte minst den gångna säsongen. Likväl sitter jag där omgång 52 med matchen på TV, livescore från övriga matcher på datorn och chatten med likasinnade öppen på mobilen och tänker att ”om vi gör ett mål nu kanske det går vägen!”. Likväl lät väckarklockan morgonen efter lite dystrare än den gjort vid tre poäng och åttondelsfinal. Att det med detta i åtanke varit några tuffa år i hockeyn, vilka som tur är vägts upp av mycket positivt i livets (trots allt) lite viktigare sidor, för mig och många därtill krävs det ingen raketforskare för att förstå. Men i detta har gemenskapen kring LHC Fans varit väldigt upplyftande. Att diskutera hockey med likasinnade på nästintill daglig basis är ett måste när man har ett självskadebeteende så till den grad att man har laget som kallas Cluben närmast hjärtat. Det har varit underhållning, terapi och utbildning på samma gång i den så begränsade men för mig ändå så betydelsefulla delen av mitt liv som är ishockey.
De prestationer, eller snarare brist på, som årets upplaga av LHC uppvisat kan såklart härledas till många saker. Skadorna hade såklart en del i det hela, även om jag personligen inte ser det som en lika stor faktor som många tyckare från lite mer vällästa källor. Dåliga träningar och bristfällig ledning är en desto större del och det är uppenbart att Tommy Jonsson inte var rätt man för detta LHC, samtidigt som övriga ledare i laget ska ha sin beskärda del av kritiken. Jag tyckte att värvningen av Tommy var förvånande inför säsongen, men jag unnade honom verkligen framgång och trodde naivt på att det kanske inte skulle bli så som det blivit i Brynäs och Björklöven. Såhär efter säsongen är jag tacksam över att man valt att snabbt bryta trots kontrakt, men jag önskar Tommy all lycka i sitt framtida liv. En annan i ledande position som det stormat kring och som inte längre finns kvar på sin post är General Managern Fredrik Emwall. Emwall är såklart en av de stora i lagets historia som spelare men efter ett gäng bra värvningar i början av sin karriär på kontoret har det sett sämre ut under en tid. Årets resultat känns trots allt som att de ackumulerats under en tid av nedåtgående spiraler för Linköping HC. Nu kommer man till hösten åtminstone att ha en ny GM och en ny Head Coach, och det finns alla förutsättningar för att börja bygga i rätt riktning igen. En stor svårighet ligger i de många utmaningar som man står inför. Ekonomin är inte blomstrande, och det är tveklöst en av de stora nycklarna för att på lång sikt kunna vara ett lag som likt de flesta är vana vid från de senaste 15 åren befinner sig på den övre halvan av tabellen. Därutöver kan man fråga sig vilken ställning Cluben har bland spelarna på marknaden. Medan många konkurrenter värvat spännande spelare från bland annat Hockeyallsvenskan medan Linköping mest tittat åt nordamerikaner och en och annan hemvändare eller spelare från andra SHL-lag som behöver en revansch. Kravet på LHC blir därför att till nästa säsong börja bygga upp inte bara en identitet utan ett rykte om vilken förening man är, och förhoppningsvis ett gott sådant hos de aktiva hockeyspelarna. Efter att ha blivit besviken så många gånger förr kring denna klubb står jag återigen här, optimistisk inför framtiden utan grund för känslan. Sådant är livet som supporter. Det är inte rationellt, det är känslor och hopp.
I och med att jag avslutar detta kapitel kan jag släppa det av mig själv ålagda ansvaret att rapportera Clubens resultat och bara leva ut supporterskapet, vilket jag också kommer göra. För dig som vill snacka hockey så återfinns jag på diverse forum relaterade till LHC, håll bara utkik efter en sportlunch och säg hej. Annars går det bra att skicka ett meddelande på Facebook om du känner dig ensam i ditt supporterskap. Slutligen vill jag tacka mina medskribenter och alla er som läst. Må detta bli sista säsongen då det bara är drömmar som gror vid Stångebro!
Christian Lindström
Mitt beslut att detta blir min sista säsong på LHCfans och SvenskaFans kändes som en självklarhet när hockeysäsongen för Linköpings del gick mot sitt slut redan i mars. Precis just nu, när jag skriver de här raderna, så smyger det sig ändå in någon form av vemod. I snart 15 år har jag till och från varit medlem av redaktionen. Jag har bloggat, skrivit matchrapporter, levererat sågningar och hyllningar i krönikeform samt debatterat hockey med folk från alla delar av landet. Jag kommer sakna en del av det. Men beslutet är trots allt inte svårt att ta då det helt enkelt är för mycket annat som tar tid. När jag inser att jag inte längre kan lägga ner min själ i skrivandet och inte kan leverera kvalitet så får det hellre vara. Idag ser redaktionen på LHCfans helt annorlunda ut än när jag började och det jag främst tar med mig är de människor jag kommit i kontakt med genom LHCfans och som jag garanterat kommer att fortsätta diskutera hockey med på diverse forum. Tack för ett gott samarabete allesammans!
Något tar nu slut på LHCfans. Men det finns alltid en ny resa som börjar. Inte minst i Linköping HC. Det ska bli mycket intressant att fortsätta följa det som nu händer i Cluben. Den tidigare klubbdirektören Mike Helber missade aldrig en chans att prata om den fantastiska resa som Linköping gjorde från hockeyns bakgård till Elitserien och senare SHL. Dessvärre så fortsatte pratet trots att resan framstod alltmer som en ökenvandring. En ökenvandring där LHC hamnade allt längre från den där riktiga chansen på SM-guld. Helber försvann och ökenvandringen fortsatte. Det blev mer och mer ansträngt, både ekonomiskt och i förhållande till supportrar och sponsorer. Sportsligt har vi också sett en stadig försämring där laget med Dan Tangnes vid rodret tre år i rad hamnade i allt sämre placeringar i tabellen. Tränaren byttes men det hjälpte inte. Linköping, klubben som vill vara en maktfaktor i svensk hockey hamnade alltså våren 2019 utanför slutspel. Strax därefter går lagkaptenen ut och sågar laget i lokaltidningen. Något som måste ses som fullständigt exempellöst. Och här någonstans känns det som att LHC har bottnat. Huvudtränare, sportchef och klubbdirektör har blivit avpolletterade. Med en ny ordförande vid rodret så kanske att "vända på varje sten" äntligen får sin riktiga betydelse. Det måste städas i LHC! Och städningen är påbörjad. Det ger mig hopp om en framtid där LHC kan börja en ny resa. Var den slutar får vi se.
Alexander Frejd
Under våren 2015 förlorade LHC för tredje året på raken en semifinal mot Skellefteå och tvingades lämna SHL-slutspelet. Som alltid när säsongen tar slut innan man som supporter hade önskat följdes uttåget av några tunga veckor fyllda av ältande och djupa suckar. Men när sommaren kom infann sig återigen den där hockeyabstinensen som alltid brukar göra sig påmind vid den tiden. Det här året skulle det också komma att bli lite annorlunda, eftersom jag inte bara skulle inleda kommande säsong som supporter, utan också som en del av Linköpings SvenskaFans-redaktion. Även om resultaten jag fått se mitt kära LHC mäkta med under de fyra säsonger jag tillhört redaktionen sedan dess kunde varit bättre är det ett beslut jag inte på något sätt ångrar idag. Att få följa sitt lag på extra nära håll och att få utbyta tankar och åsikter kring något som engagerar en så mycket som Cluben gör i mitt fall har varit extremt lustfylld. Att dessutom få göra det tillsammans med ett gäng fantastiska medskribenter som är minst lika engagerade som jag själv har inte varit något annat än ett rent nöje. Jag har kanske inte fått uppleva de riktiga höjdpunkterna som skribent, eftersom jag tillhört redaktionen under fyra mer eller mindre bleka säsonger, men tiden på redaktionen kommer jag alltid att bära med mig och minnas med glädje.
Så vad önskar jag av Linköping HC i framtiden? Ja, för mig är det ärligt talat ganska enkelt att svara på. Jag önskar att föreningen gör allt som krävs för att följa den treårsplan man gått ut med för att på allvar vara med och göra upp om SM-guldet inom en snar framtid. Och då menar jag verkligen ALLT. Det har redan nu börjat rensas i klubbledningen och ett antal personer på nyckelposter har lämnat. Det är positivt. Det går att diskutera i veckor huruvida den eller den personen gjort ett godkänt arbete under sina år i Cluben, men det spelar i mitt tycke mindre roll just nu. Cluben behöver slita isär mycket av den struktur som man byggt lagets prestationer på isen kring de senaste åren om man med någon slags trovärdighet ska kunna sikta på att nå en SM-final inom tre år. För låt oss enas om en sak, det LHC som spelade hockey denna säsong var mil ifrån att kunna ses som en tydlig finalkandidat. Det är den bittra sanningen.
Det är annars lätt att efter en säsong som denna stirra sig blind på vad dagens Linköping saknar. Med all rätt. Det behövs också göras. Men låt oss för en sekund se på vad Linköping som förening har att bygga vidare på inför framtiden. Till att börja med utgår jag från att det nu inom hela föreningen, från is till kontor och hela vägen upp på läktaren, fullkomligt sprutar av revanschlusta efter ett par mindre lyckade säsonger. Kan en sådan revanschlusta kanaliseras på rätt sätt och omvandlas till ett driv att på nytt bli en klubb att räkna med kan det leda till stordåd. Vi ska heller inte glömma bort att den ungdomsverksamhet som under flera av Clubens första år i den högsta ligan var ett problem, har växt ut till en tillgång. Såväl klubbens J20- som J18-lag har gått starkt denna säsong och flera av de talanger som fått chansen i A-laget på sistone har imponerat. Det är också en faktor som inte får glömmas bort och som förhoppningsvis kan ge kommande trupper en bättre bredd och återväxt än vad som varit fallet tidigare. Jag måste erkänna att det bär emot lite att avsluta min sista text på SvenskaFans med en sliten klyscha, men just nu tror jag verkligen inte att det finns något bättre sätt att beskriva det. Linköping måste helt enkelt ”bryta ihop och komma igen”. Årets jämna tabell vittnar trots allt om att det inte behöver krävas något mirakel för ett lag som sköter sina kort rätt att passera några motståndare till nästa säsong. Låt oss hoppas att LHC kan vara det laget.
Till sist, stort tack till alla som engagerat sig i SvenskaFans, såväl på LHC-redaktionen som på annat håll. Och ett lika stort tack till alla som tagit sig tid att läsa det som skrivs. Det är vårt gemensamma sportintresse som gör SvenskaFans till något häftigt och unikt!
Mattias Wallenberg
Efter åtta år som skribent varav ett som redaktör är det nu dags att lägga tangenterna på hyllan och låta andra ta över. Tiden här på SvenskaFans har varit enormt roligt, ibland frustrerande men lärorik och jag ångrar inte för en sekund att jag hakade på tåget när jag blev tillfrågad, att jag dessutom fick chansen att skriva om Sveriges matcher i hockey-VM är något jag tar med mig som ett kärt minne. Men när allting är över, krutröken har lagt sig och datorskärmen är släckt så är jag nog gladast över att fått nya hockey-intresserade vänner i form av de skribenter som skrivit för LHC-fans. Kärleken till Cluben, engagemanget och alla minnen vi delat lever kvar i forum på Facebook och för det är jag oerhört tacksam.
Den sista säsongen för oss blev inte den vi hade hoppats på. LHC drog iväg som en raket i inledningen av säsongen och var ända fram till nyår med i racet om en placering bland topp sex och därmed skulle man ha nått det budgeterade målet med kvartsfinal. Men någonting hände med laget, kalla det skador eller någon annan undanflykt men när det kommer fram i media att inte ens träningarna hållit någorlunda kvalité - ja då är det något som inte stämde i föreningen.
Jag vågar knappt gå tillbaka för att se vad jag tippade Clubens tabellplacering, förblindad av Littles återkomst och värvningar av bland annat Mattias Bäckman och Lukas Bengtsson fick mig att drömma stort men ack så den drömmen sprack. Med nya ledare och galjonsfigurer i de höga positionerna hoppas jag verkligen att Linköpings Hockey Club tar den här säsongen som en läxa, att man ser till att grunden som det byggs på blir så oerhört mycket starkare och att man därifrån kommer bygga uppåt. För att växa och för att stå stadigt i många långa och stolta år framöver.
Tack för mig, tack till våra skribenter, tack till Niclas Viberg och tack till hela SvenskaFans för ert engagemang och för er brinnande kärlek till idrotten.
