Gästkrönika: Det våras för Linköping
Efter LHC:s historiska J20-guld tar sig en av de mest insatta och trogna supportrarna en funderare på den gångna säsongen och på framtiden.
Aldrig förr har ett lag blivit så uträknat som Linköpings HCs J20 säsongen 2005/2006. Trots att laget infriade bedrift efter bedrift var man uträknade ända fram till stundens allvar: slutspelet. Där gav Linköpings J20 alla tvivlare svar på tal genom att vinna SM-guldet.
Säsongen 2004/2005 var en tung säsong för juniorerna i Linköping. Man slutade sist på en 18:e plats och skulle ha degraderats om inte seriesystemet hade ändrats om. Givetvis blev det för Linköpings fördel och man fick spela kvar i högsta serien för J20, i Superelit. Den säsongen valde Linköping att satsa på ett ungt J20, som man idag ett år senare med facit i hand och några timmar efter SM-guldet kan konstatera att det var helt riktigt gjort och att det var det som var frukten som bar till SM-guldet.
Fullständigt sågade
Inför den här säsongen var Linköpings J20 fullständigt uträknade och sågade. Media yttrade sig om att Linköpings dåliga juniororganisation kunde bli fallet för seniorverksamheten i framtiden. Serien började således tungt för J20-laget som i början av serien spelade mycket svåra matcher med uteblivna poäng.
Vändningen kom i början av November då LHC hade haft ett välkommet speluppehåll som senare resulterade i att laget gick obesegrade igenom resten av serien i Superelit Södra. Man slutade då även tvåa och hade kvalificerat sig för spel i Superelit topp 8, där de åtta bästa lagen i Sverige skulle mötas. Nu väntade en tuff uppgift för Linköping. Många hävdade att laget kom till Topp 8-serien med hjälp av tur, men Linköping skulle nu för andra gången den här säsongen ge svar på tal.
Framgångsvågen blev långvarig
Man rivstartade topp 8-serien med att utklassa Timrå med 9-0. Många var förvånade, och undrade om det verkligen fanns ett succélag i J20-laget den här säsongen som bara ett knappt år tidigare hade blivit en riktig flopp. Visst fanns där ett succélag och man vann 8 av 14 matcher i serien, spelade 2 oavgjorda matcher samt förlorade 4 matcher efter full tid.
Även succén i topp 8-serien gav en andraplats och laget var klart för kvartsfinal. Nu skulle laget få bekänna färg på allvar, för det var nu allvaret började. Linköping valde sin motståndare i Södertälje där man hade två väldigt jämna matcher mot Södertälje som resulterade i två segrar. Linköping fortsatte även efter det att vara sågade av sina motståndare, hockeyfans och media. Inte kunde väl doldisgänget ha något i ett slutspel att göra, eller ännu värre i en semifinal?
I semifinalen fick man möta Luleå, som också använde sina spelare som tidigare varit med i Luleås A-lag och blev bortspelade från slutspelet av Linköpings A-lag. Väl i semifinalen spikade målvakten Christian Engstrand igen totalt och släppte inte en enda puck förbi sig i båda matcherna mot Luleå. Luleås spelare från A-laget hade svårt att smälta att man blev totalt utspelade av Linköping och grinade illa vilket resulterade i att man förmodligen har framtida avstängningar att vänta efter diverse tilltag mot bland andra funktionärer.
Linköpings J20 tog det hela med ro och hånflinade sina motståndare i ansiktet. Den som hånade mest under slutspelet var backtuffingen Robert Svensson som match efter match lyckades hitta på något extra som triggade motståndarna något så enormt och samtidigt fick publiken att dra på mungiporna.
Time for the final battle
LHC var klara för final. Vem hade kunnat tro det före säsongen? Väl i finalen ställdes man mot de regerande svenska mästarna och det svåraste motståndet LHC hade stött på under säsongen - Frölunda. Guldet kunde bara gå till ett lag, tippade många redan innan finalserien påbörjades. Guldet fanns redan i Göteborg och det var vad de flesta trodde efter att Frölunda vann första matchen i Linköping med 3-1.
Nu väntade en väldigt svår uppgift för LHC: att vinna två av två matcher på bortaplan i Göteborg. Frölunda hade dukat upp för guldfest redan på fredagen i match två av tre, men LHC gav svar på tal. Guldet skulle inte till Göteborg och LHC kvitterade i matcher efter en nervpirrande match med många mål och en storspelande målvakt i Christian Engstrand.
Frölunda var skakat. Inte hade man förväntat sig så tufft motstånd i Linköping, väl? På lördagen väntade också sista matchen i finalserien, även den matchen blev ett nervpiller för oss åskådare och helt fantastiskt nog gjorde LHC det osannolika som ingen hade trott skulle inträffa: vann SM-guldet och skakade om Frölunda ordentligt. Ett oerhört guldjubel väntade bland spelare, ledare och fans. Och väl hemma i Linköping blev man ordentligt hyllade av fans och blev eskorterade av polis in i Linköping där fansen hade tänt marschaller längs hela området kring Stångebro som en hyllning.
Hjärta och själ
Linköpings J20 består inte av några världsstjärnor, och har heller aldrig gjort. I laget finns en moral, en för alla - alla för en. Ett oerhört stort hjärta och enorm inställning för det vita lejonet man bär på bröstet under match. Man spelade för varandra och gav aldrig upp. Man tystade alla kritiker och gav svar på tal gång på gång. Det ledde till SM-guld. Under resans gång har man även tappat några av de bästa spelarna i Jonas Junland, Albin Lorentzon och Carl Gunnarsson. Men vem märkte av det?
Laget Linköping klarade sig galant med sitt stora hjärta och utan dessa spelare. Jag har sällan sett en så underbar inställning hos samtliga spelare och ledare kring J20-laget. Nu är Linköping ett SM-guld rikare ännu en gång tack vare de yngre spelarna i föreningen, och det ska Linköpings HC stolt ta vara på. Linköpings HC J20 - svenska mästare 2006. Det är bara att njuta, för det våras kring ishockeyn i Linköping.
