The North American Story: Transatlanter i LHC
LHC har, precis som de flesta andra lag i Elitserien, genom åren haft ett antal nordamerikanska spelare i truppen. Men hur har det egentligen gått för dem? Vilka har tillfört något? Vilka kunde Linköping lika gärna varit utan?
När jag nu skriver en betraktelse över de transatlanter som passerat hos LHC genom åren så räknar jag inte in de spelare som fanns med under lockout-säsongen i NHL. Istället koncentrar jag den här artikeln på de övriga nordamerikaner som LHC haft i truppen under sina år i Elitserien.
Det har varit högst skiftande kvalitet på värvningarna från ”over there”, det kan vi fastslå på en gång. Vilket givetvis också ska ses i perspektiv av att LHC byggt upp en allt mer proffsig organisation runt laget, och vissa tidigare, misslyckade, värvningar av transatlanter kanske får ses som ett utslag av amatörmässigt värvande snarare än floppande spelare… Eller kanske en kombination?
Under LHC’s debutsäsong i Elitserien, 1999/2000, så hamnade man snabbt i problem pga att laget inte höll måttet. Kanadensaren Dave Archibald värvades för att få ordning på spelet och visade snabbt sitt värde på isen. Dock fanns det tidigt indikationer på att Archibald inte trivdes, och LHC värvade därför backen Rod Miller, mer eller mindre som sällskap åt ”Archie”. Till skillnad från Archibald, som var riktigt bra, var Miller troligen den sämsta spelaren som LHC haft i truppen under åren i Elitserien . Killen kunde knappt åka skridskor, och hans session i Linköping blev endast 4 matcher lång. Dave Archibald tröttnade sedermera på LHC och vände hem till Kanada efter 21 matcher.
2001/2002 var LHC tillbaka i Elitserien, och den här gången var det annan kaliber på de transatlantiska värvningarna. Den amerikanske backen Barry Richter, med tunga NHL-meriter, och den kanadensiske forwarden Brandon Convery värvades till klubben. Convery visade sig snabbt vara ett bra tillskott, men blev skadad och återkom inte till LHC igen. De 31 matcher han spelade gjorde han dock bra ifrån sig med 13 mål och 11 assist. Richter spelade 44 av matcherna under säsongen med facit 5 mål och 12 assist. Dessutom med +9, vilket får betraktas som bra då laget slutade på 10:e plats i serien. De båda nordamerikanerna bidrog starkt till LHC’s framgång denna säsong.
Inför säsongen 2002/2003 var förväntningarna högre på laget. Nu skulle det bli slutspel. Dessvärre spolierades säsongen av tränarbråk, en svikare till lagkapten och allmän brist på ordning och reda i och omkring laget. Barry Richter gjorde sin andra säsong i klubben, och svarade även denna gång för en stabil insats men skickades iväg pga reglerna gällande artistskatt. Förhoppningen var att det skulle gå att värva tillbaka Barry inför den kommande säsongen förutsatt att kontraktet i Elitserien säkrades. Den amerikanske forwarden Brian Felsner hämtades från spel i Europa, och blev en tillgång i anfallet denna säsong. På de 31 matcher han spelade blev det 10 mål och 4 assist. Felsner blev dock skadad och kunde inte slutföra säsongen i LHC. Inför den stundande Kvalserien valde då LHC att mer eller mindre panikvärva in kanadensaren Craig Woodcroft från italienska ligan. På 11 matcher blev det 1(!) enda assist från Woodcroft och vi var många på läktaren som undrade vad han hade här att göra över huvud taget.
Mot det sämre motståndet i Kvalserien blev det dock annorlunda. Woodcroft stod för 5 mål och 5 assist och var en starkt bidragande faktor till att LHC kunde säkra nytt kontrakt i högsta serien.
Ny säsong, och nya tag. Säsongen 2003/2004 skulle inte bli en strid på kniven. Brian Felsner återkom, men Barry Richter hade hittat rätt i Schweiz och valde att stanna där. Felsner svarade för en stabil insats under de 38 matcher han spelade. Under våren valde dock LHC och Felsner att gå skilda vägar då Brian ville ha kontrakt för kommande säsong. Något LHC inte gick med på.
Eftersom jag valt att bortse från lockout-säsongen 2004/2005, så går vi istället vidare till förra säsongen; 2005/2006. I stort sett hela säsongen spelades utan transatlanter i LHC, men med bara en liten del av säsongen kvar så värvades en viss Shane Willis. Willis hann med 6 matcher i grundserien och imponerade föga. 1 assist, och en ifrågasatt värvning. Annat blev det när slutspelet började. Shane Willis blev med 6 mål och 5 assist både den spelare som gjort flest mål i ett slutspel för LHC (6) och flest poäng (11). Inför innevarande säsong var det många som hoppades på Willis återkomst, men just nu ser det inte ut att hända.
Forwarden Paul Healey och backen Chris Kelleher utgör i skrivande stund de nordamerikanska bidragen till LHC denna säsong. Återstår att se om det blir flipp eller flopp till en framtida sammanfattning av den här typen.
Det finns förstås ytterligare en transatlant att nämna, även om denne värvades långt, långt före LHC’s debut i högsta serien. Michael A Helber, idag klubbdirektör i Linköpings HC, är utan tvivel den nordamerikanske spelare som betytt mest för LHC genom åren.
