Krönika: Ack ljuva nostalgi
Det var en mycket speciell kväll på läktarna i Stångebro... nej förlåt, Cloetta Center, denna sista fredagkväll år 2006.
För första gången den här säsongen befann jag mig på ståplats i Linköping. Detsamma gällde för ett stort antal gamla "rävar" som varit med under de många år som LHC har växt från en liten amatörklubb i gärdsgårdsserierna till en fullfjädrad elitorganisation med sikte på SM-guld.
Stundtals kändes det som att klockan hade vridits tio år tillbaka, även om jag personligen inte var med på just den tiden. Gamla trotjänare fick sina klassiska ramsor sjungna än en gång, men kraften lades också på att hjälpa det nuvarande laget på isen att ta sin första trepoängare under december.
Och tro fan att det lyckades. Visst är publiken en ganska liten del i det stora hela, men i stället för att få krav på tränarens avgång var det jävlaranamma, hejarop och relativt lagom med "hat". Jag inbillar mig att det lyfte laget, att det gav en injektion åt rätt håll. Till och med sittplatsjävlarna hakade stundtals på riktigt godkänt och de stående ovationerna sista minuten var mycket, mycket efterlängtade i Cloetta Center.
Att en persons annars mycket uppskattade hejande krockade med inledningen av nationalsången var olyckligt, men kanske inte så mycket att göra åt. Varken sångerskan eller personen på ståplats insåg nog att de gjorde sina bra insatser - samtidigt. Hade någon av dem haft sinnesnärvaro nog att vänta några sekunder extra hade det blivit bra. Men men...
...spelarna verkade i varje fall stormtrivas och det var länge sedan jag såg dem tacka så här mycket efter matchen. Torkki bara storflinade, Jocke Eriksson gjorde tummen upp och Mange Johansson strålade av glädje efter segern.
Det här var vändningen.
Jag väntar på gnällspikarna
Men det är klart, jag kan ge mig tusan på att godtycklig gnällspik trots spelarnas stora uppskattning kommer att skicka in en insändare till klagomålens Mekka - lokaltidningen Corren. Som vanligt kommer den bittra personen fullständigt att ignorera allt hejande, jubel, glädje och sång som för en gångs skull fanns i arenan. Som vanligt kommer det bara fokuseras på det som var mindre bra, något som personen stört sig på. Kanske är det det som är östgötsk mentalitet? Sila kameler och svälja mygg? Njä, riktigt så illa hoppas jag att det inte är...
Jag vill i alla fall passa på att skicka ett stort tack till de gamla grabbar som ligger bakom det hela, det var en härlig upplevelse att få tänka tillbaka, leva om lite på ståplats och det kändes ibland nästan - men bara nästan - som att vara tillbaka i Stångebro igen.
"Ge oss gulddrömmarna tillbaka" bad TIFO-gruppen om med sitt guldarrangemang på ståplats. Spelarna gjorde precis det som bads om - och det tackar vi också för.
Ett mycket gott nytt år önskar jag alla gamla rävar som för en kväll hittade tillbaka till sitt ursprung, och för den delen alla andra gaphalsar också. Vi ses 2007!
